Medan teknologin har förändrat vår relation till andra människor på djupet, så har det även förändrat vår relation till oss själva, och det ännu mer. Det här är också den allra viktigaste relationen vi har.
Vi ser inte längre oss själva som ett mål. Vårt själv är ett utrymme som ska fyllas, med nöjen, information, eller annat som får oss att må bra. Att vara själv är att vara ensam, som om vårt eget sällskap inte vore värt någonting. Så fort vår vän reser sig för att gå på toaletten så står vi i kö, eller när vi är mellan två aktiviteter så tar vi telefonen för att kolla vad vi kan kolla – vad som helst utom att vara med oss själva. Vi relaterar till oss själva som hålet i mitten på en munk.
Som resultat av vår försvinnande känsla av värde håller vi oss vid liv med bedömning som vår källa till mening. ”Är det fler som tycker att det här är viktigt? Hur bra gjorde jag det här i andra människors ögon?” Vi erbjuder vår erfarenhet i sociala medier för att få veta vad det betyder för alla andra så att vi kan veta vad det borde betyda för oss. Genom att göra så lämnar vi bort vår upplevelse och det värde som hänger ihop med den. Vi berövar oss själva den näring som vi skulle kunna få från vårt eget liv.
Dessutom skapar vi en person, ett varumärke, personen som är en ersättare för vårt verkliga jag som vi har tappat bort. Sedan använder vi livet för att upprätthålla och försvara den personen, fångar vår upplevelse på våra elektroniska enheter för att bevisa att vi faktiskt är den personen som vi annonserar att vi är, personen som resten av världen tror att vi är. Vi lever inte livet direkt utan använder det snarare som bevis för att upprätthålla vår identitet. Det leder till att vi har ett välfyllt fotoalbum, men vårt inre välmående är tomt.
Den verkliga känslan av självaktning kommer inte ur det som är lätt. Det byggs på hårt arbete, ansträngning, och tid.
Det är heller inte förvånande att vi nu för tiden kämpar med självaktning. Vårt nya värdesystem sätter lätthet och omedelbarhet högre än allt annat. Men den verkliga känslan av självaktning kommer inte ur det som är lätt. Det byggs på hårt arbete, ansträngning, och tid. Vi kan nå bergets topp med en helikopter och till och med ta selfies när vi väl har kommit dit, för att bevisa att vi är vandrare och att vi reser till bergstoppar. Men sådant varumärkesarbete kan inte bygga självrespekt så som att vandra och svettas varje steg upp till toppen kan göra.
I en studie fick unga människor vara i ett rum som var tomt så när som på en maskin som gav milda elchocker. I valet av att göra ingenting eller att ge sig själv milda elchocker valde 70 procent av männen och 25 procent av kvinnorna att ge sig själv chocker hellre än att sitta med sina egna tankar och känslor. Målet i livet verkar vara att underhålla oss själva och hålla oss upptagna ända in i graven så att vi kan undvika att snubbla in i oss själva på vägen.
Vi har slutat fråga oss själva vad vi tycker är bäst och vad vi vill. Vi har gett upp om oss själva som vår guide i livet.
Dessutom har vi glömt bort vår egen inre auktoritet, vår inre visdom. Vi litar inte längre på att svaret på våra frågor kan komma inifrån oss själva – inte från Google. Vi har slutat fråga oss själva vad vi tycker är bäst och vad vi vill. Vi har gett upp om oss själva som vår guide i livet. Vi har kastat bort vår största källa i utbyte mot en algoritm.
Det viktiga är inte längre vad vi tycker om oss själva utan istället vad vi tror att andra tycker om oss. Jämförelse är det mått vi använder för att uppleva oss själva. Når vi upp till alla andras Instagram-flöde? Var ska vi passa in det större kulturella fotografiet? Istället för att fråga ”Vad vill jag bli?” så frågar vi ”Vem tycker du (eller de) att jag borde vara?”
Vi behöver komma ihåg att det är vi själva som är målet. Och det som har betydelse för oss har betydelse, det vi tycker, känner och vill är någonting vi kan upptäcka. Vi behöver börja vända oss till oss själva igen, inte bara Google, återupptäcka vår egen inre auktoritet – den verkliga källan som vet vad som är bäst för oss. Vi vill börja vara i sällskap med bara oss själva, vara nyfikna på vem vi är mitt i den här vilda färden som vi kallar livet.
Vi behöver komma ihåg hur det känns att ha en upplevelse och hålla den för oss själva, utan att be någon annan om en kommentar eller godkännande. Så vi måste komma tillbaka till en vana att göra svåra saker, saker som tar tid, men som bygger verklig självaktning. Vi behöver förtroende som är pålitligt och inte kommer och går med gillanden och följare.
Vi behöver komma tillbaka till en vana att bjuda in vår egen visdom.
Vi behöver komma tillbaka till en vana att bjuda in vår egen visdom; fråga oss själva de viktiga frågorna: ”Vad tycker jag? Vad vill jag? Vad är viktigt för mig? Vad är allra viktigast för mig? Vem vill jag vara?” Ställ de här frågorna till dig själv – varje dag. Var tillsammans med bara dig själv. Det kan uppfattas som att vi fokuserar helt på oss själva nu för tiden, men faktiskt har vår relation till teknologin fått oss att överge oss själva på ett djupare plan, så att vår egen närvaro blir osynlig. Med start idag, nu, bjuder jag in dig att komma hem till dig själv, att komma ihåg att du är ett mål som förtjänar din egen uppmärksamhet. Faktiskt är du ditt eget bästa sällskap.
Nancy Colier är psykoterapeut, författare, föreläsare och leder workshops. För mer information se NancyColier.com.
Hjälp oss att driva tidningen vidare!
En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för felinformation. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.
