Möjliggörare, sådana som ska rädda och tycker synd om kriminella, finns överallt. Kvinnor är som klippta och skurna för att träda i tjänst. Socialhögskolan är en veritabel kläckningsanstalt för professionellt medberoende. Utan möjliggörare hade inte kriminaliteten kunnat borrat sig så långt in i välfärdssamhället.

I dagens ändlösa harvande om gängvåldets utbredning har tyngdpunkten länge legat på så kallade kriminogena faktorer. Man har stött och blött alla tänkbara orsaker till varför somliga begår kriminella handlingar och andra inte. Allt ljus har riktats mot gärningsmännens bakgrund, etnicitet, socioekonomiska kontext, skolresultat, intelligens och psykopatologi. Men när den skarpsynte krimreportern Lasse Wierup nyss släppte sin senaste bok ”Maffiapakten” lyste han upp en annan sida av det kriminella fältet, nämligen den skuggiga gråzon där möjliggörarna håller sig dolda. För utan möjliggörare hade den organiserade brottsligheten inte kunnat borra sig så långt in i samhällets bjälklager att hela det svenska välfärdsbygget börjat vackla.

Och möjliggörare finns överallt, både där de absolut inte får finnas – inom rättsväsendet, banker, myndigheter, kommuner, vård och omsorg – och där man kan förvänta sig att de finns – hos familj, släkt, vänner och sexpartners.