I Sydamerika talas ett myller av olika inhemska språk, förutom conquistadorernas spanska och portugisiska, och det myllrade ännu mer innan européer kom dit från 1492 och framåt. Den inhemska mångfalden är dock bräcklig, många av språken har få talare, som gradvis assimileras in i majoritetskulturen. Bara en handfull av språken är livskraftiga, däribland quechua och aymara, som båda talas i både Peru och Bolivia, och guaraní (Paraguay), som alla har flera miljoner talare.

Språken i Sydamerika är överlag inte nära släkt med varandra, där finns dussintals olika språkfamiljer plus ett stort antal språk utan kända släktingar. De olika familjernas utbredningsområden överlappar kors och tvärs, så en språkkarta över Sydamerika före Columbus blir ett brokigt lapptäcke. Det här mönstret måste vara resultatet av en lång och komplex historia där olika kulturer har brett ut sig vid olika tider, men där inga stora imperier har likriktat språken och raderat mångfalden. Inkaimperiet omfattade bara en mindre del av kontinenten, ungefär nuvarande Peru, och där är mångfalden borta; i det gamla inkaterritoriet är quechua det enda inhemska språket.

Guaraní, officiellt språk i Paraguay vid sidan av spanska, är inte ett imperiespråk. Det tillhör den tupianska språkfamiljen, tillsammans med ungefär 70 andra språk. Familjens utbredningsområde bildar en stor cirkel som innesluter sydöstra halvan av Brasilien. Längs cirkelns periferi talas (eller talades) tupianska språk hela vägen runt, men inne i cirkeln talas helt andra språk som inte alls liknar de tupianska.