Det räcker inte att hata SD för att krossa partiet och den makt som de lyckats uppnå. Ändå har denna missriktade taktik löpt som en grönrödrosa tråd i den politiska debatten ända sedan SD kom in i riksdagen. Den verkliga makten ligger alltid hos opinionen. Det är väl tur att SD finns kvar, vad skulle vi annars diskutera, skriver Unni Drougge.
Det var 2014 och valrörelsen gick på högvarv. De stora snackisarna var Sverigedemokraterna som gick med flaggan i topp och Feministiskt initiativ vars definitiva genombrott spåddes kunna bryta igenom fyraprocentsspärren. Jag var chefredaktör för en tidning som gavs ut av en feministisk kvinnorättsorganisation och bad om intervjuer med både feministikonen Gudrun Schyman (Fi) och det grabbiga uppstickarpartiets Richard Jomshof (SD). Schyman haffade jag på ett av de populära home partyn hon höll i otaliga svenska vardagsrum under sin succéosande valturné. När hon sade att Fi hade som mål att mota bort det högerextrema SD undrade jag vad det fanns för poäng med att rikta ljuset mot budskapet hos en politisk motståndare i stället för att föra fram sitt eget? Svaret blev att detta i sig utgjorde ett av Fi:s centrala budskap.
Richard Jomshof tog emot i riksdagshuset där han prytt dörren till sitt rum med ett Oscar Wildecitat. Det var ju lite otippat med tanke på att SD skyllts för att vara homofober. I enlighet med min uppdragsgivares fokus på mäns utbredda våld och sexuella övergrepp mot kvinnor frågade jag ut Jomshof om partiets handlingsplan för att ge kvinnor bättre skydd. Han lade fram åtgärder som även Fi skulle ha skrivit under på. Tills han nämnde överrepresentationen av invandrare i våldtäktsstatistiken.
