Kandidaterna i valrörelsen till EU-parlamentet talar inte om det mest väsentliga: hur man ska stoppa EU från att roffa åt sig mer makt. Överföring av makt till EU har pågått länge och kandidaterna till parlamentet borde besvara frågan huruvida de är beredda att överföra ännu mer makt till eliten i Bryssel, skriver Anne-Marie Pålsson.

Ekots utfrågning av partiernas toppkandidater inför EU-valet är en guldgruva för alla politiskt intresserade. Mångordigt beskriver kandidaterna vilka frågor de vill driva i parlamentet. Höger- och vänsterfrågor som vi känner igen från vår egen politiska debatt, varvat med förslag på nya åtaganden för EU. Men inget om uppgiften att vakta EU:s grundlag/fördrag. Eller om man så vill: hindra EU från att roffa åt sig mer makt från nationalstaterna än vad fördraget tilllåter. En underskattad uppgift. Men viktig, för det gäller ju inte bara att författa en konstitution som ska binda maktens handlande, det måste också finnas organ som ser till att makten inte överskrider sina befogenheter.

Uppgiften som fördragets vakthund åvilar bland annat EU-parlamentet. Men den uppgiften verkar det tagit lätt på, eftersom mer och mer makt under årens lopp har samlats i Bryssel. Smygande och utan större protester. Förmodligen är det en följd av politikers reflexmässiga strävan efter mer makt per se, tillsammans med en insikt om att vissa frågor inte kan hanteras på nationell nivå. För sådana krävs överstatligt samarbete för att leda rätt. 1952 när Kol- och stålunionen bildades gällde det samarbete kring kol- och stålproduktion; i dag är det klimatet som står i centrum.