De som såg honom efteråt, såg en förstörd man. Henrik von Eckermann sökte sin största stund som ryttare, men livet bjöd på den allra värsta.

– Jag känner en viss skam över att ha den hästen jag har och inte lyckas. Nu vill jag bara hem till min son (Noah) och min familj, säger han.

Ända sedan han slutade fyra i OS-finalen i Tokyo har han haft siktet inställt på den 6 augusti 2024 i Versailles. VM-gulden, EM-gulden, de två åren som världens främst rankade ryttare... allt det där kvittade.

– OS är det största, har han sagt.

OS är sedan ungefär 11.12 på tisdagen fyllt av minnesbilder som berättar om den största motgången i hans karriär.

– Det börjar jättebra, har en bra känsla. Allt är som det ska. Han hoppar fantastiskt den första linjen, kombinationen.

– Allt är där.

– Kanske var jag lite nära på vattenhindret, fick ett högt språng och fick inte de sex språng jag ville till Parishindret, säger han.

Sprucken röst

– Äh, och...

Där börjar rösten spricka, men han drar efter andan, tar ny sats. Han närmar sig det sorgliga ögonblick han vet kommer att förfölja honom länge.

Kanske för alltid. Ändå orkar han fortsätta referatet.

– ... på så sätt bröt jag rytmen och landade kort. Jag fick jaga på, hade så mycket go framåt, så när jag landade ville jag gå mer till höger för att följa med runt till muren. Bara en millisekund är det något som gör att han går lite till vänster. Eftersom jag redan är med min balans till höger, som jag inte får vara, förlorar jag balansen till höger och det stör honom och han sticker till vänster...

Mekaniskt leder Henrik von Eckermann sin tragiska berättelse fram till hans värsta mardröm som ryttare.

– ... och då åker jag av.

"Oförlåtligt"

– Det är lite oförlåtligt från min sida... men vad ska jag göra? Det är jag som sabbar det, det är inte mer än så, säger han.

Sextusen åskådare på läktarna och miljoner tv-tittare i världen undrar vad som händer. Han också.

– Resultatmässigt och i det här läget är det det värsta som har hänt. Man tänker inte så mycket när man åker av. Sedan tänker jag på hur det är med hästen. Eftersom jag drog av tränset är jag rädd för att han ska bli rädd och sticka i väg.

De svarta glasögon döljer tårarna. Den smärta han bär på sipprar fram genom orden. Han kämpar. Han är mitt uppe i en personlig tragedi och chocken börjar släppa, men han är stoisk, svarar tappert på frågor.

– Jag tror ni ser att jag försöker, säger han.

Han vill bort, till sin fru Janika Sprunger och den famn och den tröst han så väl behöver.

I några sista ord klär han sin besvikelse innan han väljer att gå.

– Jag sumpar den chansen jag har med den här hästen, som får avsluta sin mästerskapskarriär på det här sättet.