När vår begåvade skribent Anton Carlson skriver en roman kan man förmoda att det blir tänkvärt. Ändå blir jag förstummad av läsningen – jag bestämmer mig för att försöka reda ut varför den rör om inom mig, en luttrad läsare.
I centrum för Anton Carlsons nya roman står en familj. Mamma, pappa, en son och en liten dotter. Till synes liknar den vilken familj som helst; replikerna andas samtid, med allt vad det innebär av trivialiteter i sällsam kombination av frispråkighet och undvikanden. Det är en svensk familj, och vill man vara snäll kunde man kalla det en modern familj; det mer svenska skulle då utgöras av den förändring som skett där mer känsliga ting gått från att röra sig i undertext – i rädslor för konflikt och så vidare – till en stumhet där repliker och kommunikation saknar resonans såväl inom talaren som hos mottagaren; familjen blir som en teknisk apparat där frågor kring vad som över huvud taget håller ihop den blir aktuella för att inte säga akuta.
