Nyligen hade Robert Eggers version av ”Nosferatu” premiär. Vi tittar på det tyska originalet från 1922, som på ett minimalistiskt sätt skildrar begär och ondska genom en vampyrs stora blodtörst. Endast en ädel kvinna kan stoppa hans skräckvälde.

Vi befinner oss i den fiktiva staden Wisborg i Tyskland år 1838. De lyckliga makarna Thomas och Ellen Hutters liv förändras en dag, då maken får i uppgift att fara till Transsylvanien. Där besöker han Greve Orlok som är spekulant på ett hus i Wisborg. Det visar sig att greven är vampyr och att Ellen på ett telepatiskt vis blir kontrollerad av hans ondska.

”Nosferatu” är en omarbetning av Bram Stokers roman ”Dracula”. Filmens regissör F.W. Murnau lät skriva om berättelsen för att kringgå att betala de dyra rättighetskostnaderna. Rent berättarmässigt och innovativt befinner sig Murnau inte riktigt på samma nivå som i sina senare filmer som ”Sista skrattet”, ”Faust” och ”Soluppgång”. Likväl finns det flera delar i filmen som sticker ut från dåtidens filmkonst, som när en typ av stop motion-teknik används då Orlok lägger sig i sin kista för att åka i väg med häst och vagn. Han blir även vid ett par tillfällen genomskinlig.