Gårdagens uttalande från polisens utredningsledare om att man inte funnit några motiv till massmordet i Örebro passerade utan större medial uppmärksamhet. Det är lätt att förstå och känna med anhöriga och vänner till de dödade som hade velat få något att hänga upp det ohyggliga dådet på, några svar på den stora frågan ”varför?” – något som man nu kanske aldrig får.
Det är svårare att känna sympati för de medier som uppenbart väldigt gärna ville klämma in mördaren Rickard Andersson i endera facket ”högerextremist” eller ”incel”, där det sistnämnda till stor del är ett försök att kunna skjuta mot en betydligt bredare grupp unga män med samma ammunition som används mot ”högerextremister”. Med ett stänk av ”toxisk maskulinitet”.