Reklamindustrin manipulerar oss, sägs det. Ja, det är nog sant, och illa nog. Men när den gör det låter den oss ändå behålla en illusion av verklighet, även om sanningen ofta är krassare än vi arma konsumenter låter inbilla oss. Men nu blir vi ofta inbjudna så att säga under ytan, och får den tvivelaktiga glädjen att bevittna reklamindustrins psykologiska finess i all dess banala brutalitet.

Jag minns en amerikansk film där två unga män stod vid en telefonkiosk. Den ene pratade ömt och förtroligt med någon flicka i andra änden av linjen, men ibland höll han för luren och fnissade tillsammans med sin kompis. Scenen var väl tänkt att vara rolig, men den byggde på ett bedrägeri, en cynism som flickan var omedveten om. Jag minns scenen med starkt obehag.