Det är något skrattretande med Mozart. När mindre originella kompositörer får korn på en vacker musikalisk idé håller de den i sin hand som en liten fågelunge, förevisar den hit och dit och bygger en hel symfoni kring den. Och inget fel i det. Men inte Mozart. Hans huvud var så sprängfyllt med musikalitet så när ett vackert tema kom flygande genom skallen på honom kastade han ofta bara ner det på notpapperet, och gav det kanske fem sekunder innan han rusade vidare på sin musikaliska blomsteräng. Den genialiteten! Den nonchalansen!

På samma sätt är det med författare. De stora författarna kan kasta in en liten passage helt apropå, men det som lite vårdslöst kastats ner där mitt i alltsammans, är något som författare skurna i mindre kostym belåtet hade idisslat sida upp och sida ner. Kanske är det just det som kännetecknar stora konstnärer – inte att de alltid utvecklar sin genialitet, utan att de inte gör det. Varför? För att de helt enkelt inte har tid.