Staten för en oansvarig djurvårdspolitik

Veterinärvården i Sverige fungerar inte som den ska. DN har i flera artiklar granskat hur kostnaderna skenat för veterinärvård. Det handlar om enorma summor. Jag hade en häst som blev sjuk under påskhelgen, där veterinärerna fick komma på två röda dagar, och där slutsumman hamnade på 22 000 kronor.  Jag har vänner med hästar som konstaterar att bara man går in genom dörrarna på ett djursjukhus är grundfakturan 5 000 kronor.

Det är inte alltid sjukhusen har den bästa vården bara för att det är dyrt. På nätterna är det nästan bara djursjukhusen som har öppet för smådjur, men det är ofta kö, eftersom personalen är underbemannad. Djursjukvårdare vittnar om att de kan behöva välja vilket djur som ska leva eller dö om det kommer flera svårt sjuka djur samtidigt. Det är helt enkelt för få som jobbar under jourtid. Väldigt ofta får djurägare beskedet att ingen kan ta emot dem nattetid, och de kan bara hoppas på att djuret överlever.

Det är djursjukhusen som trissar priserna, och det finns lokala veterinärer som har mer rimliga kostnader. De är guld värda! Jag har en katt som behövde få ordning på sina tänder, något som kostar minst 10 000 kronor på ett större sjukhus. Hos min lokala veterinär fick jag betala 3 000 kronor. Men det krävs lite tur att hitta bra veterinärer med rimliga priser. Generellt sett har DN med sin granskning visat på ett enormt problem där djurägare dignar under veterinärkostnader och försäkringsbolagen höjer premierna och ökar självrisken i takt med stigande priser.