Hon hade blivit förhörd förut, men den här gången var det värre. Lågstadieläraren Wang Huijuan var ett riktigt kap för den vakt på tågstationen som hade gripit henne; han skulle få en rejäl belöning.

Han hade ivrigt anropat säkerhetspolisen, ”vi har hittat en till som utövar falungong!” minns Wang. Blixtsnabbt dök flera agenter upp och jagade bort alla från stationens väntrum innan de transporterade Wang till ett lokalt häkte.

Vakten hade sökt igenom Wangs bagage och hittat flygblad och DVD:er som förklarade den kinesiska regimens förföljelse av falungong och avslöjade den statliga propagandan som användes för att smutskasta de som utövade den andliga metoden (den kallas även Falun Dafa). Polisen krävde att få veta var hon hade fått materialet ifrån, och var det framställdes.

Förföljelsen av falungong i Kina

På häktet kämpade hon emot så mycket att vakterna inte lyckades binda henne. Då körde de in hennes huvud i väggen, och började slå henne i ansiktet med en linjal av metall som de tog från ett kontor intill.

– Det var mycket blod. Jag blödde ur näsan och munnen, och de spräckte mina trumhinnor, berättar Wang, som numera har hörapparat och bor i New York. Hon berättar sin historia på kinesiska, genom en tolk.

– Jag hade en enda tanke: ”Även om jag dör ska jag inte avslöja de andras namn. Och jag tänker inte ge upp min tro.

Priset för det blev högt.

De följande sju åren satt Wang, som hade en man och en liten dotter, i fängelse, där hon förhördes, hjärntvättades, bands fast i plågsamma ställningar, misshandlades, tvångsmatades, berövades sömn och utsattes för psykisk tortyr.

– Allting var kopplat till ”transformering”, att man skulle skriva på ett uttalande om att man inte skulle utöva Falun Dafa mer. Om man inte lät sig transformeras skulle man inte få träffa sin familj, man skulle få sparken, eller ens medarbetare skulle få problem. Även poliserna kunde bli straffade, för de hade kvoter som de var tvungna att fylla.

Även om man skrev under uttalandet var det inte slutet på den psykiska tortyren – då fick de i uppgift att hjälpa till att ”transformera” andra falungong-utövare.

Förföljelsen inleddes

Wang, och hennes man Li Zhengjun, tillbringade i stort sett ett årtionde i tvångsarbetsläger, hjärntvättscenter och fängelser för att de vägrade ge upp sin tro på falungong.

När paret år 1998 började utöva metoden var den kinesiska regimen fortfarande positiv och stödjande till falungong, vars grundprinciper är sanning, godhet och tålamod. Enligt regimens egna beräkningar var det då över 70 miljoner kineser som utövade, och idrottsdepartementet, som höll koll på metoden, rapporterade om omfattande förbättringar i både hälsa och moral bland utövarna. Parkerna var fulla med folk som gjorde övningarna och mediterade på morgonen.

Men kommunismen är baserad på ateism, och blotta antalet utövare av falungong var skrämmande för kommunistpartiets dåvarande högste ledare, Jiang Zemin.

Den 20 juli 1999 inledde Jiang en landsomfattande kampanj vars syfte var att ”helt förstöra falungongs rykte, göra utövarna ekonomiskt utblottade och utrota metoden helt inom tre månader”, enligt Falun Dafa Information Center, en New York-baserad organisation som dokumenterar förföljelsen.

Jiang skapade en utomrättslig polisstyrka, den så kallade 610-byrån, vars uttryckliga uppgift var att genomföra den här planen. Varenda fabrik, skola och statlig arbetsplats i kommunistpartiets Kina hade redan en tilldelad partitjänsteman, vars hela jobb går ut på att se till att folk följer partilinjen.

Amnesty International kallar förföljelsen politiskt motiverad. ”Och en överväldigande majoritet av offren är helt vanliga människor som bara fredligt utövade sin religions-, yttrande- och mötesfrihet”, skrev organisationen i ett uttalande från år 2000.

Stulen barndom

Wangs och Lis dotter, Fuyao, var bara sex år gammal när hennes föräldrar försvann in i Kinas arbetslägersystem för första gången. I dag är hon 24 år gammal och bor också i New York.

– Jag var förvirrad, jag förstod inte vad som hände. Men jag visste att mina föräldrar gjorde rätt, eftersom de stod upp för vad de trodde på.

Den lilla flickans beslutsamhet testades på alla sätt. Hennes klasskamrater på lågstadiet frös ut henne och spottade i hennes böcker, inför läraren, som bara såg på. Hon såg knappt sina föräldrar, utan levde till största delen med sin farmor, som var sjuk av oro över sin son och svärdotter.

Men det finns ingen ilska eller bitterhet i Fuyaos utstrålning. Hon säger att hon hela tiden visste att hennes föräldrar inte hade begått något brott.

– Jag har enorm respekt för vad de har gjort och vad de har gått igenom, säger hon.

Wang däremot säger att hon fortfarande får ont i hjärtat när hon tänker på separationen från dottern:

– När de hade tagit mig var jag mest av allt orolig för min dotter. Hon var så ung, hur skulle hon klara av det?

Wang minns en gång när Fuyao besökte henne, och Wang frågade: ”Vill du hellre att jag låter mig transformeras och kommer hem, eller att jag står fast vid min tro och följer mitt samvete? För om jag talar sanning så kommer de inte att släppa ut mig härifrån.”

– Jag grät, och [Fuyao] torkade mina tårar och sade, ”Mamma, du måste vara rättfärdig. Du kan inte säga att Falun Dafa är något dåligt.”

Tvingad att välja

När Li Zhengjun för första gången reste från sin hemstad i Tianjin för att protestera mot förföljelsen kände han sig kluven. Det var i oktober 1999, och Himmelska fridens torg hade blivit den huvudsakliga protestplatsen, eftersom den låg nära regeringshögkvarteret – och eftersom minnena från studentmassakern 1989 fortfarande var färska.

– Jag kramade om min dotter på morgonen och tänkte att det kanske var sista gången jag såg henne, säger Li, som vid den tiden var en framgångsrik tv-programledare.

Han kände till riskerna med fredliga protester – sedan juli 1999 hade tiotusentals falungong-utövare gripits och kastats i tvångsarbetsläger och hjärntvättscenter. Han hade hört fruktansvärda historier om tortyr och död.

”Om jag inte står upp för [falungong], vem ska då göra det? Men jag reste till Himmelska fridens torg med tanken att jag troligen skulle bli dödad.”

– Li Zhengjun

Men han hade också varit med om ett eget mirakel. Han hade kronisk hepatit B, och juli 1998 fick han beskedet att hans tillstånd var obotligt. Han började öva falungong och lärde sig om dess principer, och inom några veckor blev hans kropp frisk och stark igen, säger Li.

Det gjorde hans beslut att gå till Himmelska fridens torg lättare.

– Falun Dafa hade gett mig en andra chans, och det borde få utövas fritt i Kina. Om jag inte står upp för det, vem ska då göra det? Men jag reste till Himmelska fridens torg med tanken att jag troligen skulle bli dödad.

Li greps nästan samma sekund som han klev ut på torget, och ett par dagar senare dömdes han till tre års tvångsarbete. Ingen domare eller jury var iblandad, det var bara en polis som läste upp domen från en papperslapp. Li hade inte begått något brott, inga anklagelser lades fram, och det fanns inget sätt att överklaga. Han skulle frihetsberövas i flera år bara för att han utövade falungong.

– Jag var en bra medborgare. Det var obegripligt, säger han.

Hans huvud rakades, han fick en marinblå fängelsedräkt och anvisades till den översta slafen i ett minimalt rum med sex sovplatser. Det fanns inga madrasser; fångarna sov direkt på träbritsar, och om inte familjen hade skickat dem en filt hade de inget att dra över sig.

– Eftersom det var mörkt och fuktigt fick de flesta skabb eller utslag. På natten, om man bara råkade dra med handen längs en brits kunde man döda flera vägglöss.

Varje morgon måste de ta bort sina eventuella filtar och bädda britsen perfekt med snövita lakan och gröna filtar som de fick av vakterna. Det var förbjudet att använda dem, eller ens sitta på dem – de var rekvisita ifall någon regeringstjänsteman skulle komma på besök.

Maten var fruktansvärd.

– Grönsakerna var ruttna. De bara slängde dem, otvättade, i en gryta och kokade dem. Risgröten var blandad med kranvatten, och det var knappt något ris i den, säger Li, som än i dag varken kan äta aubergine eller morötter efter sin tid i fånglägret.

Han fick fem ångkokta bullar om dagen, vilka ofta hade råttspillning i sig.

– De vi fick på morgonen och på kvällen var rätt svarta. De vi fick vid lunch var lite vitare, minns Li.

Li arbetade 16 timmar om dagen, sju dagar i veckan, i över två års tid med att sy ihop reklamfotbollar för fotbolls-VM 2002. Han fick inget betalt, levde i misär och svält och utsattes för tortyr.

Det var ett absolut krav att göra klart fyra bollar per dag, och varje boll krävde ungefär 1 800 stygn, för hand. Hans fingrar blev ofta infekterade, blodiga och variga av giftiga ämnen i det falska lädret, särskilt om han råkade sticka sig med nålen.

– Vi arbetade från sex på morgonen fram till minst klockan tio på kvällen. Jag ansågs jobba ganska snabbt; de som inte klarade betinget blev misshandlade, säger Li.

Det var ofta de andra fångarna som stod för misshandeln, i ett försök att ställa sig in hos vakterna. Li råkade ut för en fånge som hade hållit en annan människa som slav i sitt hem i flera år.

Efter jobbet, varje natt, tvingades Li och de andra falungong-utövarna att sitta hopkrupna på små pallar på golvet i två timmar. Om de så mycket som tittade på varandra blev de misshandlade.

Han fick höra att om han skrev på ett uttalande om att sluta utöva falungong så skulle han slippa de här ”studietimmarna”. Efter att ha suttit fängslad i flera månader skrev han på, av utmattning och hopplöshet.

– Det kändes fruktansvärt. Innan jag skrev på var det fysisk tortyr, men efter jag skrev på var det moralisk tortyr, psykisk tortyr, säger han.

Strax efter att han skrivit på tog han tillbaka sitt uttalande och bad en polis att få tillbaka papperet han skrivit på. Det fick han inte, utan i stället utsattes han för extra bestraffning. Men han blev av med den psykiska bördan.

Fuyao fick bara träffa sin pappa två gånger om året. De talade genom en glasruta, i en telefonlur. Hon uppmuntrade honom att kämpa vidare.

Efter att ha avtjänat sitt straff släpptes Li, men bara 18 månader senare greps han igen och satt då inspärrad i fyra år.

Effekterna på nationen

Antalet familjer som direkt påverkades av förföljelsen i Kina kan svårligen överskattas, enligt Levi Browde, talesman för Falun Dafa Information Center.

När förföljelsen inleddes 1999 utövades metoden av 70-100 miljoner människor, vilket innebär att var trettonde kines blev ”statens fiende”, säger Browde.

– Om man tar en trettondel av hela befolkningen, utmålar dem som ondskan själv och vänder deras familjer emot dem, vad har det för inverkan? Det är katastrofalt, säger han.

Det är en vanlig teknik för den kinesiska regimen att vända familjemedlemmar mot varandra, enligt Browde. Det gör att man kan kontrollera människor med hjälp av skräck, och den här tekniken fulländades under kulturrevolutionen på 60- och 70-talet.

– På sätt och vis är förföljelsen av falungong bara det senaste rycket i kommunistpartiets försök att styra folkets hjärtan och tankar, säger Browde.

Han försöker förklara varför föräldrar väljer att fortsätta att utöva falungong, trots att de bara skulle kunna sluta, och därmed tillåtas hålla ihop sina familjer.

– Falungong är en fundamental del av vilka de är, på ett själsligt plan. Så det är som om du ber dem att döda sina egna själar. Dessutom kommer de inte att lämnas helt i fred bara för att de ”gör avbön”. De tvingas ofta av partiet att hjälpa till att ”omvända” andra… så det går till och med bortom att ge upp sig själv.

Efter fängelset

Familjen återförenades till sist 2009, efter att Wang släppts; Li hade varit ute sedan november 2006 och Fuyao var nu 14 år.

Wang kunde inte gå tillbaka till sitt gamla jobb som lärare, och Li hade tvingats bort från sin tjänst som programledare redan första gången han greps.

De startade en verksamhet för bröllopsplanering, men deras butik var också en plats där de berättade för människor om hur de hade förföljts, och de försökte motverka statens propaganda mot falungong, som alla kineser exponerades för via statliga medier.

– Det enda skälet att vi inte hamnade i fängelse igen var att den lokala chefen för säkerhetspolisen var en gammal vän till familjen, och han visste att jag och min make var snälla människor, berättar Wang.

– Han skyddade oss, men hans överordnade satte hela tiden enorm press på honom att förfölja oss.

Wang sade att beslutet att lämna Kina delvis kom av att de oroade sig för att deras vän skulle råka illa ut, och delvis för att de fruktade för sin egen säkerhet.

– Jag har alltid en rädsla i hjärtat för att min familj ska splittras igen. Vi var alltid rädda för att polisen skulle komma och knacka på; oroliga för att någon familjemedlem skulle gripas; oroliga för att vår dotter skulle gripas, säger hon.

I frihet

2014 såg familjen sin chans att fly och söka asyl i USA.

Det otäckaste ögonblicket var när de ansökte om pass. I ett av de sista stegen gav de sina fingeravtryck, vilka matades in i datorn.

– Passtjänstemännen stelnade till och tittade på varandra. Sedan ringde en av dem ett samtal, och vem det nu var i andra änden sade åt dem att ge oss våra pass, berättar Li.

De kom till USA den 15 juli 2014.

– Så fort vi kom till USA rann all skräck av oss. Vår oro och ångest försvann. Vi hade äntligen fått frid, säger Wang.

”Jag andas frisk luft och jag har mina rättigheter här, men jag kan inte hjälpa att mitt hjärta känns tungt när jag tänker på de som är kvar i Kina”

– Wang Huijuan

– Men det psykiska traumat är väldigt svårt att få bort. Jag andas frisk luft och jag har mina rättigheter här, men jag kan inte hjälpa att mitt hjärta känns tungt när jag tänker på de som är kvar i Kina, tillägger hon.

Den 7 december 2016 fick familjen veta att 20 falungong-utövare gripits i deras hemstad Tianjin.

Wang sade att hon genast ringde det lokala häktet för att pressa de anställda där att släppa dem.

– Jag känner några av de utövarna. Jag vill göra vad jag kan för att hjälpa till att rädda dem, så att de inte ska behöva gå igenom det som jag fick gå igenom.

I New York tillbringar hon så mycket tid hon kan på ställen som är populära bland kinesiska turister, för att ge information om förföljelsen till besökare från det kinesiska fastlandet.

Li, som nu är 45 år gammal, arbetar på tv-kanalen NTD Television (som är en del av samma mediakoncern som Epoch Times). Den sänder ocensurerade nyheter och program om Kina till hela världen, inklusive det kinesiska fastlandet, via satellit. Det är det perfekta jobbet för honom.

Fuyao valde att följa i sin fars fotspår, och är nu nyhetsankare på NTD Television.

– När jag arbetar på inslag som handlar om förföljelsen av falungong i Kina så är det hjärtskärande att se bilderna; de rör upp så många smärtsamma minnen. Men det är precis för att de här fruktansvärda sakerna pågår som vi har ett ansvar att avslöja dem, säger hon.

I fjol gifte sig Fuyao, och hon bor med sina föräldrar och sin make i en enkel lägenhet i stadsdelen Queens i New York. Det är ett lyckligt hem, och familjen är tätt sammansvetsad. Wang stryker Fuyaos hår ur hennes ansikte; Li och Wang håller varandra i händerna en liten stund. De ser på varandra som om de fortfarande inte kan tro att det är sant.

Men de smärtsamma minnena är aldrig långt borta.

Wang försöker förklara:

– Ibland när jag är ensam och tänker på mina upplevelser i fängelset så vet jag att om jag inte hade utövat Falun Dafa så hade jag inte kunnat överleva. Den där smärtan, den är inte bara fysisk. Det är ett annat slags smärta, säger hon.

– Man är ingen dålig person, man vill försöka bli en ännu bättre person, men regimen använder de mest barbariska, ondskefulla metoder – sådant som goda människor inte ens kan föreställa sig – mot de här falungong-utövarna, mot deras psyken. De försöker förstöra en från grunden; inte fysiskt, utan psykiskt, driva en till vansinne, så att man inte har något hopp om livet kvar.

En falungong-utövare dör i polisförvar i Kina var tredje dag, enligt Falun Dafa Information Center – och det är bara de bekräftade fallen.

Rapportering av Irene Luo.