Om någon svensk normalkonsument av medier hade missat att det pågår en allt hetare territoriell dispyt i Sydkinesiska sjön innan den 12 juli må denne vara ursäktad – de flesta svenska medier har inte direkt följt frågan närgånget.
Om samme mediakonsument fortfarande inte känner till det efter den 12 juli kan det bara bero på att denne inte lämnat hängmattan och sommardeckaren. För efter Permanenta skiljedomstolens beslut i tvisten mellan Filippinerna och Kina, och Kinas reaktion på nederlaget, borde även de mest avslappnade semesterläsare känna till frågan.
Kinas chockerande militära hemlighet avslöjad! – China Uncensored
Om man lämnar själva sakfrågan därhän kan man dock konstatera en sak: det här är ett utmärkt tillfälle att observera hur Folkrepubliken Kina beter sig när den upplever sig kränkt. Och det är sannerligen ingen vacker syn. Alla som lever i villfarelsen att Kina under Kinesiska kommunistpartiet är som vilket land som helst borde passa på att ta sig en ordentlig titt nu.
”Om ni baxnar en smula inför att en företrädare för ett lands regering uttrycker sig och resonerar som en rosenrasande facebookdebattör så bör ni veta att både ståndpunkterna och tonläget är helt representativa för den kinesiska partistaten.”
Liu Zhenmin, Kinas vice utrikesminister, kallade till exempel på en presskonferens beslutet för ”skräppapper” och anklagade domarna för att vara mutade av Filippinerna och ”kanske…andra också”. Japan hade även ”manipulerat hela förhandlingen” enligt Liu.
Sedan attackerade han tribunalen för att fyra av fem domare var från EU-länder. Att Kina avsagt sig möjligheten att påverka tribunalens sammansättning genom att överhuvudtaget inte delta i förhandlingarna nämndes inte. Det är också lite svårt att förstå varför man blir så upprörd över själva sammansättningen av en tribunal man på förhand extremt tydligt sagt att man inte erkänner och vars beslut man kommer att ignorera.
En minst sagt grovkornig teckning från statliga nyhetsbyrån Xinhua som visar Kinas syn på domen i Permanenta skiljedomstolen i Haag, med ett bildspråk som för tankarna till 40-talet: USA styr sin Filippinska marionett medan den onde japanske samurajen applåderar i bakgrunden. (Xinhua)
Representativt tonläge
Och om ni baxnar en smula inför att en företrädare för en världsmakts regering uttrycker sig och resonerar som en rosenrasande facebookdebattör, så bör ni veta att både ståndpunkterna och tonläget är helt representativa för den kinesiska partistaten.
Renmin Ribao, Folkets Dagblad, som är Kinesiska kommunistpartiets officiella dagstidning, skriver i en typisk kommentar att Kina ”alltid visat exceptionell återhållsamhet, aldrig tagit initiativ till att provocera fram dispyter”, ”aldrig agerat på ett sätt som kan komplicera eller förvärra kontroversen”, ”alltid hållit sig till att bevara freden i Sydkinesiska sjön”, ”fortsatt att bevara rörelsefriheten till havs och i luften över Sydkinesiska sjön, fortsatt att uppnå ömsesidiga vinster genom samarbete”, och så vidare.
Mot detta fredens och samförståndets dygdemönster står mörkrets makter: Filippinerna och domstolen, som ”under direkt kontroll av utomstående krafter förnekat grundläggande fakta och frångått grundläggande juridiska principer”, ”agerat med lättsinne och vårdslöshet…av egenintresse”, ”sökt en förvriden tillämpning av FN:s havsrättskonvention med avsikten att förneka Kinas territoriella suveränitet och dess rättigheter och intressen i Sydkinesiska sjön”. Och så vidare, sida upp och sida ner.
”Kommunistpartiets retorik, metoder och argumentationsteknik påminner betydligt mer om Nordkorea än om någon annan stor världsmakt.”
Desinformation
Desinformationen har också gått på högvarv. Kina hävdar att man har stöd av 60 länder för sin linje att vägra delta i förhandlingarna, ett påstående som sjönk ihop som en illa tillagad sufflé när Wall Street Journal undersökte vilka länder som faktiskt uttalat sig officiellt och otvetydigt till stöd för Kinas ståndpunkt. Det visade sig vara ett halvdussin länder av typen Niger, Lesotho och Vanuatu, som har det gemensamt att de inte direkt står i centrum i världspolitiken, än mindre har några intressen i Sydkinesiska sjön. Flera länder som Kina pekat ut som bundsförvanter har tvärtom gått ut och förnekat att man stödjer Kinas linje.
Wall Street Journals grafik över länder som Kina påstår stödjer dem kontra de som faktiskt uttalat sitt stöd. (Wall Street Journal)
Och på en kinesisk sajt dök ett mystiskt meddelande upp som påstods visa att Sveriges utrikesdepartement uttalat stöd för Kinas linje, vilket det så klart inte har gjort. Det är inte svårt att föreställa sig att liknande påståenden kan tänkas flyta omkring även gällande andra länder.
Ovanstående är bara ett litet axplock för att belysa Kinesiska kommunistpartiets reaktion. Dess retorik, metoder och argumentationsteknik påminner betydligt mer om Nordkorea än om någon annan stor världsmakt. Precis som med Nordkorea kan man så klart analysera och spekulera i om det ligger kallt kalkylerande bakom det här på ytan rätt urspårade beteendet, eller om Kina under kommunistpartiet helt enkelt bara är en extremt tunnhudad jätte som helt tappar huvudet när den upplever sig kränkt. Utrikesminister Wang Yis uppmärksammade utbrott mot en kanadensisk journalist nyligen väckte liknande frågor.
Oavsett var man landar i det spörsmålet bör man dock fundera över vad det är för slags politisk kultur som ligger bakom, och om det är en kultur man vill se hos själva regeringen och den mediala huvudströmmen i ett land som aspirerar på supermaktstatus.
