På 1990-talet följde en kollega med en kompis upp till Norrland för att fiska lax. Innan avresan hade kollegan skojat om att han säkerligen skulle drabbas av lappsjuka, som i hans fall skulle manifestera sig i att han skulle sakna Café Opera, som han på den här tiden brukade besöka flera dagar i veckan. ”Jag får väl ringa till Caféet och be dem hålla upp telefonen så att jag kan höra sorlet från gästerna”. Därav blev intet, för när kollegan väl damp ner på norrländsk terra firma, var det för honom som att äntra ett annat, på många sätt,  mer tilltalande land. De milsvida vidderna, den rena luften, den låga densite­­ten av människor, känslan av att stå mitt i natten i en brusande fors och vada genom vattenmassorna som både skrämde och förförde med sin väldiga kraft. Kollegan förvånade sig själv med att nästan bokstavligen dröja på stegen när det var dags att börja packa ihop för att resa hem till Stockholm.

På vägen till flygplatsen gjorde kompisen en avstickare för att kollegan skulle få träffa kompisens storebror Peter för första gången. Denne arbetade i en grillkiosk som låg vid en rastplats utmed en allfartsväg. Kompisen berättade att Peter, som var drygt 30 år gammal, nyligen hade fått en liten son. Det fanns ett annat skäl, berättade kompisen, till att Peter hellre hade velat vara hemma i stället för att jobba; han hade nyligen också drabbats av en hjärtattack. När kollegan fick se den långa kön till korvkiosken blev han orolig – det var industri­semester och högsommarvärme, luften liksom stod och vibrerade. Och turistbuss efter turistbuss bromsade in på parkeringen. När Peter väl hann komma ut från kiosken för att snabbt hälsa, så späddes oron på, Peter var vad man nu för tiden bör benämna som storväxt. Och kollegan kunde föreställa sig hur varmt det måste vara inne i grillkiosken en sådan här dag. En kort tid efter Norrlandstrippen berättade kompisen att Peter hade fått en ny hjärtattack och avlidit.