Ja, du ser själv: Siwan Malmqvist demonstrerar sitt missnöje medan Lill-Babs förser sig av surströmmingen. Nu är det surströmmingstider, och doften från den jästa fisken får missnöjet att jäsa bland de icke frälsta. Men denna norrländska klassiker, som är en del av vårt svenska kulturarv, är inget att rynka på näsan åt.
Älskad av många, aningen mindre älskad av ännu fler, för att uttrycka det milt. Men surströmming är lika mycket svensk mattradition som kräftorna – så det så. Och liksom med de ilsket rött lysande kräftorna är surströmmingspremiären fast rotad i augusti. Att surströmmingspremiären äger rum i augusti kommer sig av Livsmedelsverkets gamla kungörelse om fiskvaror: ”Surströmming får i detaljhandeln saluhållas tidigast den tredje torsdagen i augusti månad det år då strömmingen blivit beredd.” Regeln tillkom för att förhindra att dåligt jäst och omogen fisk såldes. 1998 togs regeln bort. Den dåvarande statsinspektören Hans Brådenmark förklarade beslutet så här: ”Det finns inget livsmedelshygieniskt motiv för en sådan bestämmelse. Strömmingen blir lekmogen vid olika tider längs Norrlandskusten, och inläggningen blir därför klar vid olika tider.” Flertalet handlare håller fast vid den gamla tidsangivelsen när det gäller årets bestånd. Däremot säljer man gladeligen tidigare års produkter innan den tredje torsdagen i augusti.
Doften av surströmming kan framstå som stickande, och därför skrämma bort många. Men smaken är rundad med en distinkt syra. För att foodien av i dag ska förstå vad vi har att göra med så kan vi väl säga att surströmming smakar som ett slags stark umami.
