I den gröna omställningens namn har ett antal storvulna satsningar lanserats med det gemensamma temat att återindustrialisera landet. Dessa ambitioner faller dock på den krassa verkligheten. Industrin som arbetsgivare för en stor del av befolkningen ligger nu långt tillbaka i tiden, och kommer troligen aldrig tillbaka.

Min första anställning var som hjälprullare på ett pappersbruk i början av 1980-talet. Det var ett synnerligen okvalificerat arbete att för hand rulla ett ton tunga rullar av kraftpapper från rullmaskinen till packning och utskeppning. Häromåret var jag på studiebesök på ett liknande pappersbruk och insåg att jag var bortrationaliserad. Det fanns inga hjälprullare längre, och den fabrikslokal som var befolkad av flera tiotals arbetare per skift på 1980-talet var nu i stort sett folktom. Robotar och fjärrstyrda maskiner hade tagit över från mänsklig arbetskraft.

Många har nog bilden att industrin står för en mycket större andel av arbetskraften än vad som verkligen är fallet. Industri började växa i och med den industriella revolutionen i Storbritannien på mitten av 1700-talet. Det lite avsides Sverige kom ur startgroparna ungefär ett sekel senare, till betydande del tack vare de näringspolitiska reformer finansminister Gripenstedt drev igenom vid den tid då tvåkammarriksdagen efterträdde ståndsriksdagen.