Genom att skriva en egen deklaration visar de 57 muslimska OIC-länderna i FN klart att de inte accepterar FN:s definition av mänskliga rättigheter. Egentligen borde de ha lämnat FN men i stället försöker de styra inifrån. Nu sitter det i rådet för mänskliga rättigheter och försöker få kritik mot islam att ses som förtal, skriver Inger Enkvist.
När Förenta Nationerna röstade fram Deklarationen om mänskliga rättigheter efter andra världskriget bestod FN av runt 50 stater varav de flesta var västliga demokratier. De var eniga om yttrandefrihet, religionsfrihet och rättigheter för kvinnor och barn. De länder som inte ville rösta för deklarationen var Saudiarabien, eftersom deklarationen inte var förenlig med sharialagarna, och Sovjetunionen, som kallade västerländska demokratier fascistiska. Som den kände kanadensiske politikern Lester Pearson konstaterade vid detta tillfälle kallades alla som inte var kommunister fascister.
Den amerikanska presidentänkan Eleanor Roosevelt, en av de drivande krafterna bakom deklarationen, såg redan från början att auktoritära länder ville undergräva intentionen med de mänskliga rättigheterna. Saudiarabien ville sammanlikna kritik mot islam med hatiskt språk och Sovjetunionen arbetade för att få västländer fördömda som fascistiska. Till detta kom att FN snabbt tog in fler medlemmar. Redan år 1961 hade FN runt 100 medlemsländer, och i dag har FN 193 medlemsländer och domineras helt av icke-demokratiska länder. FN är alltså något helt annorlunda än när det skapades, men Sverige fortsätter att bidra generöst. År 2023 fick FN hela 17,7 miljarder kronor.
