”Bara enskilda människor har ett hjärta, kollektivet har det inte”, lyder ett citat av Ursula Mommsen-Henneberger. I vår nutid då spänningar dominerar debatt och media, träder individer som inte bara överlever utan även trivs i dessa osäkra och stormiga tider fram. De är både provocerande och oemotståndliga.

Deras förmåga att utnyttja vår upprördhet och skapa en atmosfär av oförutsägbarhet definierar inte bara deras offentliga roll utan avslöjar också djupare skikt i människans psyke. Dragningen till kaos och oenighet är alltså inte bara ett personligt karaktärsdrag utan underhålls även av beteenden som pekar mot en grundläggande mänsklig strävan efter grupptillhörighet och social identitet: massans snärjande psykologi.

Fenomenet illustrerar hur kollektivet agerar både irrationellt och förutsägbart irrationellt. Det bekanta skapar en sammanhållning som både förenar och begränsar individens tanke- och rörelsefrihet. Samtidigt som individens förmåga att tänka kritiskt hålls tillbaka kan en kollektiv fördumning breda ut sig från den tillfredsställelse som imiterandet av olika gruppbeteenden ger. Man känner sig inkluderad och som en del av något större och mäktigare.