EU-kommissionen har tolkningsföreträde när det gäller att bestämma när ”målen bättre kan uppnås på unionsnivå”. Centralstyrningen breder ut sig eftersom det ur EU:s synvinkel alltid är att föredra att EU agerar i stället för medlemsstaterna. EU breder alltså ut sin makt på samma sätt som maskrosor gärna tar över en gräsmatta, ett farligt auktoritärt drag, skriver Marie-Louise von Bergmann Winberg.

Bland alla vallöften och målsättningar hos samtliga länders partier inför det nyligen avgjorda valet till EU-parlamentet, går det inte att finna någonting om det som skulle känneteckna det ursprungliga EU: subsidiaritetsprincipen. Det är den princip som stadgar förhållandet till länder, regioner och medborgare.

Principen avsåg ursprungligen relationen mellan furstar och medborgare i furstendömen i det katolska 1200-talet, vilken var enkel och klar: Tvistemål och problem skulle lösas på den lägsta möjliga nivån, det vill säga där sakkunskapen och den lokala kunskapen fanns. Det var ett berömvärt initiativ att inkludera principen inom den ekonomiska gemenskapen, allt för att inte öka det så kallade demokratiska underskottet, en konstruktion där en tjänstemannaregering, alltså kommissionen, inte behövde åtnjuta parlamentets förtroende, utan enbart ministerrådets utsedda representanter för EU:s samlade befolkning.