Finland talar maktens språk och uppvisar beslutsamhet. Sverige framstår som handlingsförlamat. Den slutsatsen drar professorn Tormod Heier efter ländernas hantering av de misstänkta kabelsabotagen i Östersjön.
– Det är uppseendeväckande, säger han.
På juldagen uppstod en misstanke om att fartyget Eagle S låg bakom en rad förstörda undervattenskablar mellan Finland och Estland. Dagen efter gick finländsk militär och polis ombord på fartyget.
För svenska myndigheter tog det en månad att gå ombord på det kinesiskflaggade fartyget Yi Peng 3, som också är misstänkt för sabotage.
– Det vittnar om två vitt skilda kulturer när det gäller krishantering, säger Tormod Heier, professor i militär strategi och operationer vid försvarshögskolan i Oslo.
Sättet att kommunicera skiljer sig också. Tormod Heier menar att Finland både är tydligare och snabbare.
– Det är en del av det finska kroppsspråket. Det är respektingivande och bidrar till att hålla potentiella fiender på en armlängds avstånd. Finland pratar det enda språk som Ryssland respekterar och förstår. Det är maktens språk.
Pekade inte ut
I motsats har svenska myndigheter en tendens att undvika konfrontation, säger Tormod Heier och nämner att svensk polis initialt inte pekade ut Yi Peng 3 vid namn.
– Sverige gömmer sig bakom liberala rättsprinciper där saker måste undersökas grundligt. Det är en annan form av krishantering där det går mycket långsammare.
Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard, som öppet kritiserat Kina för att inte tillåta den svenska åklagaren stiga ombord på Yi Peng 3, uppgav i fredags att Sverige och Finland hade olika förutsättningar.
– Utan att ha alla detaljer klara för oss kan vi konstatera att de finska myndigheterna befann sig i fartygets absoluta närhet.
När det kommer till Yi Peng 3 menar hon att misstanken uppstod i ett senare skede.
– När Sverige begärde att fartyget skulle gå till svensk hamn så hörsammades ju inte det.
Kulturella skillnader
Tormod Heier delar bilden av att länderna hade olika förutsättningar, men menar fortfarande att de underliggande kulturella skillnaderna har betydelse. Förklaringen ligger enligt honom i ländernas historiska erfarenhet av krig.
– Sverige har inte varit i krig sedan 1814. Under 200 år har man utvecklat en krishantering där man har velat undgå onödiga provokationer. Jag utgår från att det kommer att påverka det nordiska försvarssamarbetet de kommande åren.
