Förordningar används av EU för att snabba på politiken. De blir direkt lag i medlemsländerna, men de hanteras olika. De nordiska länderna tolkar förordningarna så ambitiöst som möjligt och sätter en ära i att göra det snabbt. De sydeuropeiska länderna intar en annan linje. Där förhalas förordningar så länge som möjligt och sedan implementeras de så lite som möjligt, skriver Marie-Louise von Bergmann Winberg.

Varför blir det alltid ett så stort rabalder kring EU:s förordningar? En orsak är att förordningarna direkt blir gällande lag i medlemsländerna, medan EU:s direktiv inarbetas i medlemslandets lagstiftning. Förordningarna kommer utifrån och förorsakar oundvikligen krockar med den existerande lagstiftningen och precis alla – regering, myndigheter och domstolsväsendet – står helt handfallna och vet inte hur de skall tolka förordningarna i praktiken, utan måste invänta den rättspraxis som kommer från EU-domstolen många år senare. För alla i ett samhälle leder detta till en helt onödig rättsosäkerhet och en ofantlig mängd onödiga promemorior som egentligen bara advokatbyråerna och andra juridiska experter tjänar på. Dessutom sväller EU:s och våra myndigheter ut som en otymplig deg som har för mycket jäst, vilket i sin tur leder till svällande statsbudgetar och ständigt ökat skattetryck. Men en rättsosäkerhet som tacklas genom hundratusentals sidor utredningar ger inget nationalekonomiskt mervärde alls. Pengarna borde användas till något betydligt nyttigare, för annars kommer EU aldrig att klara sig i konkurrensen med USA, Kina och Indien.

Saken blir inte alls lättare av att EU-förordningarna är skrivna i klassisk anglosaxisk stil, pompöst och med mycket tolkningsutrymme på många punkter. Hela det anglosaxiska rättssystemet bygger på en stark domstolsmakt som ger lagstiftningen dess innehåll. Dessutom har de många olika medlemsländerna olika syn på allting, så texterna blir redan av denna orsak märkliga kompromisser där allt konkret har kompromissats bort.