I medieelitens filterbubbla på X blir många opinionsbildare påhoppade för sina blåögda uttalanden. Om de försökte vara intellektuella och sätta sig in i vad det högerpopulistiska och invandrarfientliga patrasket har för utgångspunkter, kanske de rentav skulle ta en del i försvar. Men det är inte riskfritt för intellektuella som tänker själva, det har cancelkulturen visat, skriver Unni Drougge.

Det tycks finnas en evig klyfta mellan så kallat vanligt folk och samhällseliten. Under vissa perioder djupnar den klyftan, vilket vi kunnat se de senaste två decennierna. Vad som utmärker en elit har varierat från tid till tid, men det finns ett konstant drag som stått sig genom historien och det är deras högmod. Det är deras normer och ideal, deras kunskapsnivå som ska upplysa och vägleda den primitiva pöbeln, de vita kränkta männen och de högerreaktionära lantisarna, de som särskriver, inte förstår skillnaden mellan ”dem” och ”de”, sprider desinformation och hat på nätet, kör dieselbilar och har dålig smak. Under 1920-talet upplevdes detta ”hot från pöbeln” som akut bland västerländska intellektuella. Folkbildningsverksamhetens främsta uppgift skulle därför vara att motverka uppror och hålla massorna på mattan.