Ett mordförsök har genomförts mot den ledande kandidaten i det amerikanska presidentvalet, Donald Trump. En oerhörd händelse, men givetvis inte utan paralleller i varken USA:s historia eller i den internationella samtiden. Oavsett vad som framkommer kring gärningsmannen kommer det enorma hatet mot, och skräcken för, Trump bland hans motståndare, något som eldats på av de stora amerikanska medierna, att vara en del av diskussionen och historieskrivningen kring detta dåd.

Någon vecka tidigare hade den andre kandidaten, Joe Biden, gjort en så katastrofal insats i tv-debatten att det mesta kring honom nu handlar om hans kognitiva tillstånd och huruvida hans eget parti tänker försöka få bort honom. 

Det är svårt att se på det nuvarande amerikanska presidentvalet och tänka att republiken mår särskilt bra. Lika svårt är det att se någon enkel väg framåt, ut ur detta tillstånd. Det är inget som har uppstått över en natt, utan något som byggts upp under årtionden av de incitamentsstrukturer och den politiska logik som råder i USA.

Om den ärevördiga republik som satt tonen för den rådande världsordningen börjat gå in i ålderssvaghet så är frågan hur mycket bättre det är på andra håll.

I det franska valet lyckades president Macron med en elegant manöver och ett slags fransk decemberöverenskommelse effektivt utestänga det enskilt största partiet från makten. På EU-nivå föredrar, som professor emerita Marie-Louise von Bergmann Winberg konstaterade i en krönika i vårt förra nummer, den icke folkvalda EU-kommissionen allt mer förordningar – i någon mån EU:s motsvarighet till dekret. Här i Sverige har Sverigedemokraterna, det populistiska alternativet, mödosamt arbetat sig fram till maktens tröskel, men det återstår att se om de kan ta sig över den.

Det finns stora problem med att tala om en ”kris för demokratin” av det enkla skäl att det är svårt att ens tala om ”demokrati”, då det betyder radikalt olika saker för olika personer. Själva ordet har en i praktiken religiös betydelse i den dominanta västerländska diskursen i dag, något som inte minst visas av den märkliga dikotomin demokrati–diktatur. Om något inte är ”demokrati” anses det per automatik vara ”diktatur”. En annan varningsflagga i sammanhanget är hur saker utmålas som ”hot mot demokratin” när vad som egentligen menas är ”något som tar samhället i en riktning jag inte tycker om”.

Tanken på att vår nuvarande så kallade liberaldemokrati utgör historiens slutmål borde ingen historieintresserad och tänkande person egentligen köpa. Vad vi har nu i västerlandet är ett slags politisk kartell, där länder eller politiker som vill något annat än den nuvarande eliten får det väldigt obekvämt. Trump är givetvis inte det enda exemplet på detta.

Man kan tycka att det här är en rimlig ordning, och man kan inte minst tycka att det vi har alltjämt är bättre än Kinesiska kommunistpartiet eller Putins Ryssland. Men vilka ”folket” avser när man talar om demokrati, och vad de styrande exakt anser att detta ”folk” bör ha för inflytande, tycks det finnas både en officiell och en inofficiell version av.

Det här är nu ingenting nytt. Under första halvan av 1800-talet, efter Napoleonkrigen, hölls Europa i ett fast konservativt grepp genom att de stora makterna samarbetade för att kväsa liberala, nationalistiska och revolutionära tendenser. Att där finns paralleller till dagens EU-elit kanske är osmakligt att medge för dem som tycker om de sistnämndas ideologi men inte de förstnämndas. Icke desto mindre är det så här historien ser ut: De som vill styra hittar modeller och system för att styra, och för att behöva anpassa sig så lite som möjligt till folket. Vår moderna demokrati är därvidlag inget undantag.

I stället för dimensionen demokrati–diktatur kanske man borde titta lite oftare på dimensionen frihet–totalitarism. För det går nämligen utmärkt att ha en formell icke-demokrati där folk är tämligen fria att sköta sitt på den lilla, lokala nivån, även om de saknar rättigheter och inflytande över nationella angelägenheter. Omvänt kan man ha en formell demokrati där totalitarismens anspråk på att detaljstyra, bevaka och kontrollera medborgarna växer sig allt starkare, om än bakom en mjuk fasad. Även kommunistpartiets totalitära Kina kallar sig för övrigt ”folkrepublik”.

Denna texts rubrik är en parafras på Benjamin Franklins berömda svar på frågan om USA hade en monarki eller en republik. ”A republic, if you can keep it”, ska han ha svarat, något som av somliga tolkats som att ett system där folkets makt är större ställer vissa krav på befolkningen. Om vi lyckas behålla vår nuvarande form av demokrati i mer än ord de närmaste årtiondena återstår att se.

Detta är en osignerad ledartext från Epoch Times ledarsida, skriven av medarbetare på Epoch Times ledarredaktion.