Det framgår alltmer att de kulturradikala krafter som en gång dirigerade samhällsdebatten, inte längre utövar samma hegemoni inom kulturen. På gott och ont är det nya tider, och ibland måste en dålig idé drivas till sin spets för att det ska gå att urskilja vad som är bättre.
Den kriminalitet och de dödsskjutningar som har uppstått i kölvattnet av en synnerligen kravlös invandringspolitik kommer inte att rätta till sig själv, utan kan komma att bli värre. Ofta förefaller det som att det är svenskarna som ska integreras i ett nytt, postmodernt Sverige, där gränslös tolerans i stället visas för hederskultur.
Det finns troligtvis många betydande svenskar – företagsledare eller kulturpersonligheter – som har förstått att det som hittills har pågått i detta land är en återvändsgränd, och de har inte låtit sig övertygas av politisk korrekthet.
Emellertid, ingen vill bli föremål för godtycklig smutskastning, drev, eller förlorade karriärmöjligheter, och därför väljer många att hålla tyst när det ser ut som att kampen inte kan vinnas. Likväl, för att bryta åsiktskorridorer, eller en kollektiv, patologisk oförmåga att ändra destruktiva mönster som leder till fördärv, krävs civilkurage.
Vindarna börjar vända, och allt fler människor inser att om de inte höjer rösten för att värna det de håller mest kärt så kanske det så småningom inte finns någonting kvar att värna om – enbart en globaliserad postmodern öken av värdeneutral likriktning.
Måhända är det ett tecken i tiden att pk-kulturens fördömanden inte förefaller fullt lika avgörande längre.
Till exempel florerade de högerpopulistiska glosorna utan hejd efter att komikern Peter Dalle låtit sig intervjuas av journalisten och vänsterns hatobjekt, Joakim Lamotte, i förra veckan. ”Du ska ha politiskt korrekta åsikter, och de blir ju ganska ointressanta”, sade Dalle, när han beskrev hur han hade tackat nej till att sommarprata i P1 – eftersom åsiktskorridoren är för snäv.
Lorry-skådespelaren hävdade att han utsatts för dödshot, och erhållit såväl döda djur som avföring i brevlådan, efter att han började uttala sig kritiskt om pk-kulturen.
En annan högprofilerad person som i förra veckan tog ställning för det som är impopulärt i Sverige är Carola Häggkvist. I en intervju med SvD kritiserade den folkkära sångerskan den förda invandringspolitiken och menade att det inte är okej att säga ”kom och lev som ni vill i vårt land”.
Den kristna sångikonen betonade att ”det här är inte Himlen”, och ”världen är inte fullkomlig”. Enligt Häggkvist är det fullt rimligt att anta att ”människan har det i sig att roffa åt sig” – vilket naturligtvis gav upphov till en rad strategiska avståndstaganden från sångerskan.
Men likväl, måhända är det ett tecken i tiden att pk-kulturens fördömanden inte förefaller fullt lika avgörande längre. Många svenskar – från vanligt folk till kändisar – tycks inse att de inte behöver definieras av allehanda politiskt korrekta idéer, utan är i stånd att välja en bättre väg för Sverige och sig själva.
Kontakta skribenten: [email protected]
