loadingDebatten om essentialism visavi konstruktivism – biologi visavi social inlärning – rasar i samhället. Många feminister anser att traditionella könsroller är konstruerade av en patriarkal makthierarki. Foto: Christian Thiel, Shutterstock
Debatten om essentialism visavi konstruktivism – biologi visavi social inlärning – rasar i samhället. Många feminister anser att traditionella könsroller är konstruerade av en patriarkal makthierarki. Foto: Christian Thiel, Shutterstock
Kultur

Marxismens spöke och jämställdhetskampen

Sebastian Lindgren

Termen feminism myntades av den franske utopiske socialisten Charles Fourier, som redan 1808 förespråkade att kvinnlig frigörelse var en förutsättning för social utveckling. I dag är den kvinnliga frigörelsen komplett, åtminstone i väst.  

De ideologier som besjälas av marxismens spöke framhåller att den västerländska civilisationen är byggd på grundvalar av klassförtryck, kolonialism, rasism, sexism och patriarkalism. Detta stämmer lika väl in på feminismen, vilken, liksom hur kommunismen ville frigöra människan från alla borgerliga tankar och intryck, vill befria henne från könsrollernas hegemoni.   

Kulturrevolutionen i Kina mellan 1966 och 1976 strävade efter att förstöra de fyra gamla: traditionella seder, kultur, vanor och idéer. I den proletära propagandan porträtterades kvinnor som robusta och kraftfulla, och uppmanades att överge sitt smink till förmån för militäruniformer. I stället för att omhulda typiskt kvinnliga manér skulle kvinnor göras lika vilda som vargungar, för att förmås att kämpa mot klassfienden. Som Mao Zedong sade: ”En revolution är inte som en middagsbjudning, eller som att skriva en essä, måla en tavla eller att brodera; den kan inte vara så förfinad, så lugn, så måttlig, snäll, artig, återhållsam och storsint. En revolution är ett uppror, en våldshandling varigenom en klass störtar en annan.” 

I Sverige såg man åren kring 1966 ännu ljust på den röda framtiden, och till tidens anti-imperialistiska retorik tillkom snart en debatt om könsroller bland den andra vågens feminister. Essentialismen, som hävdar att biologiska faktorer hos män och kvinnor förutbestämmer våra iakttagbara egenskaper och beteenden, ställdes mot konstruktivismen, som förfäktar att normer är socialt konstruerade och miljöfaktorer är den kraft som reproducerar mellanmänskliga attityder i samhället. 

Dagens kvinnoförkämpar ämnar åskådliggöra dolda maktstrukturer, vilka inom den marxistiska analysen kallades kapitalismen, men inom feminismen kallas patriarkatet. Termen ”radikal” syftar på ”rot”, och därför vill dagens radikalfeminism gå till roten med dessa samhällsnormer, för att i deras ställe öppna upp nya rymder av kvinnlig tillblivelse.   

Män är i regel sak- och prestationsinriktade, medan kvinnor har ett större människointresse. Det kan förklara varför kvinnor hellre arbetar inom vården än som mekaniker. Foto: Jorm Sangsorn, Shutterstock

Förutom klassaspekten gavs marxismen alltifrån 1960-talet en genus- och rasaspekt, vilket har gett upphov till en analys av förtryck där båda dessa aspekter beaktas och där de som är undertryckta enligt flest epitet – till exempel en fattig, svart kvinna – automatiskt är dygdiga. Medan de som är privilegierade enligt flest epitet – exempelvis en rik, vit man – automatiskt är förtryckare. Sådana lärosatser utgör i dagsläget den övergripande moralen inom de flesta västerländska akademier, i medier och i kulturen.      

En mer än 200-årig fred har i många feminister ingjutit en känsla av att krig är en myt, försvaret bemöts med nedlåtande attityder, och man intalar sig att krisen över huvud taget aldrig skulle kunna drabba ett rike med i sådan grad välformulerade paroller om jämställdhet. Alla mörka varelser och farsoter antas ha fördrivits, den sociala stabiliteten anses vara orubblig, och därför krävs varken män eller försvar längre. 

I likhet med alla ismer skapar feminismen schismer, och i linje med den marxistiska dialektiken förefaller den i högre grad sporras av hat mot ”förtryckarna”, än medkänsla för de ”förtryckta”.

Under inverkan av fjärde vågens feminism, vilken kulminerade under metoo-rörelsen 2017, har en nymoralistisk hysteri och häxprocess tagit fart i väst – denna gång med samhällets manschauvinister och förgripare i maktpositioner, som måltavlor. Begreppet toxisk maskulinitet har successivt utvidgats av aktivister, och har i dagsläget kommit att innefatta inte enbart misogyna attityder, utan även uttryck för normal, rättfärdig manlighet. Radikalfeminister injagar i kvinnor föreställningen att vita män är deras fiender, och piskar upp en antagonistisk glöd mot sina egna försvarare, i en bisarr parodi på kampen mellan proletär och kapitalist. 

Faderskapet utmålas som en patriarkal kvarleva – någonting som är förlegat, i vägen, potentiellt toxiskt, och som därför måste utrotas.     

Liksom hur rödgardisterna frenetiskt sökte efter varje tecken på ideologisk avvikelse under Kinas kulturrevolution, så har till och med de mest oförargliga uttrycken för manlig ridderlighet kommit att betraktas med misstro. Alltifrån att ge en komplimang, att erbjuda en kvinna sin jacka eller att hålla upp dörren, kan uppfattas som tecken på patriarkal nedlåtenhet. En kvinna som samtycker till sådana manér betraktas som klassförrädare, och i stället manas hon till att aggressivt slå sig fram och förkasta förväntade könsroller. 

Att försöka motverka biologiska lagar i idéernas namn är ett lyxprojekt för i-länder.

Om någon skulle påstå att glastaket sedan länge är krossat i Sverige blir det ett ramaskri. Men om någon påpekar att det existerar ett muslimskt patriarkat, där ett reellt kvinnoförtryck fortgår till dags dato, blir det å andra sidan tyst.          

Den flagranta identitetspolitiska agendan genomsyrar i stort sett samtliga dagens kulturproduktioner, som till exempel de senaste upplagorna av Star Wars, Rings of Power eller filmer som Hunger Games, där kvinnliga protagonister ideligen porträtteras som orimligt starka, och vars fysiska krafter kan mäta sig med männens. Det finns ett namn för denna karaktärsarketyp: en ”Mary Sue”, som framställs som oförklarligt kompetent på alla områden, allmänt omtyckt, utan personliga brister och automatiskt dygdig, i kraft av sin identitet. Denna arketyp speglar författarens idealiserade självbild, medan skurkrollen vanligen innehas av en despotisk mansgris.

I dag tycks männen göras demoraliserade när en könsbetingad revanschism med ombytta roller har slagit rot. Många män känner sig osäkra när deras fruar för en alltmer självständig tillvaro, eller blir mer framgångsrika än de själva – en osäkerhet som inte är utan fog. Till exempel är det känt att när inkomstnivåerna mellan parterna jämnas ut tilltar risken för skilsmässa. 

Faderskapet utmålas som en patriarkal kvarleva – någonting som är förlegat, i vägen, potentiellt toxiskt.

Yin behöver sin yang. Men när män väl har gjorts klenmodiga och mjuka, och när kvinnor har blivit extremt konfrontationella och utan feminin ömhet, kommer de till sist finna varandra odrägliga. Med det väntade resultatet att inga nya barn alstras, och kärnfamiljen – civilisationens byggsten – urholkas och förlorar sin stabilitet, vilket leder till att samhällets fundament krackelerar.  

Att passivt stå i bakgrunden är inte en lockande utsikt för moderna kvinnor. Målning: Alexey Vassilievich Tyranov

Under kulten av egoism lever alla för sig själva: redlighet och trofasthet möts av cynicism, och när barn och förälder, make och maka, alla kämpar mot varandra försvagas familjeidentiteten. Traditionsförmedlingen från en generation till nästa bryts, och inför likgiltigheten i dagens splittrade hem blir unga pojkar och flickor alienerade och utan mål. När alla positiva hjältar späks, manlighet beskrivs som en patologisk diagnos, och adhd-medicin skrivs ut för att undertrycka normal aktivitet hos pojkar, är det lättare att i stället efterlikna de negativa förebilderna, och dras till en kultur av våld och kriminalitet.

I takt med att en rad osunda fenomen breder ut sig på gator och torg, är det feministiska ledmotivet förståelse, lågaffektivt bemötande och flathet.  

Ideologier är ett modernt begrepp, tidigare hette den enda ideologin ”överlevnad”. Att försöka motverka biologiska lagar i idéernas namn är ett lyxprojekt för i-länder. För som i det gamla jägar-samlarsamhället: när alla illusioner brister och verklighetens bittra realiteter gör sig påminda, infinner sig med ens den naturliga, biologiska ordningen.

Fakta kvarstår: även om kvinnor lyckas framhäva sig i samhället, i kraft av artificiellt påtvingad social ingenjörskonst och sänkta inträdeskrav till traditionellt manliga yrken, innebär det inte att naturlagarna har ändrats. Att framhäva en kvinna som stark, enbart för att hon sätts i en kontext av allomfattande medelmåttighet, och där män har tvingats till tystnad och exil, förändrar inte att hon är kvinna. Hon har sina kvaliteter, men kan aldrig bli lik mannen på hans områden. Och alltjämt stryker onda spöken och vilddjur utefter gårdarna, så ett land som nedrustar sitt främsta försvar – männen – till förmån för utopiska jämställdhetsideal, har enbart gjort sig själva en grav otjänst. 

Kontakta skribenten: [email protected]  

 

 

 

 

Läs mer

Mest lästa

Har du ett nyhetstips?

Skicka till es.semithcope@spit.

Rekommenderat

loadingDebatten om essentialism visavi konstruktivism – biologi visavi social inlärning – rasar i samhället. Många feminister anser att traditionella könsroller är konstruerade av en patriarkal makthierarki. Foto: Christian Thiel, Shutterstock
Debatten om essentialism visavi konstruktivism – biologi visavi social inlärning – rasar i samhället. Många feminister anser att traditionella könsroller är konstruerade av en patriarkal makthierarki. Foto: Christian Thiel, Shutterstock
Kultur

Marxismens spöke och jämställdhetskampen

Sebastian Lindgren

Termen feminism myntades av den franske utopiske socialisten Charles Fourier, som redan 1808 förespråkade att kvinnlig frigörelse var en förutsättning för social utveckling. I dag är den kvinnliga frigörelsen komplett, åtminstone i väst.  

De ideologier som besjälas av marxismens spöke framhåller att den västerländska civilisationen är byggd på grundvalar av klassförtryck, kolonialism, rasism, sexism och patriarkalism. Detta stämmer lika väl in på feminismen, vilken, liksom hur kommunismen ville frigöra människan från alla borgerliga tankar och intryck, vill befria henne från könsrollernas hegemoni.   

Kulturrevolutionen i Kina mellan 1966 och 1976 strävade efter att förstöra de fyra gamla: traditionella seder, kultur, vanor och idéer. I den proletära propagandan porträtterades kvinnor som robusta och kraftfulla, och uppmanades att överge sitt smink till förmån för militäruniformer. I stället för att omhulda typiskt kvinnliga manér skulle kvinnor göras lika vilda som vargungar, för att förmås att kämpa mot klassfienden. Som Mao Zedong sade: ”En revolution är inte som en middagsbjudning, eller som att skriva en essä, måla en tavla eller att brodera; den kan inte vara så förfinad, så lugn, så måttlig, snäll, artig, återhållsam och storsint. En revolution är ett uppror, en våldshandling varigenom en klass störtar en annan.” 

I Sverige såg man åren kring 1966 ännu ljust på den röda framtiden, och till tidens anti-imperialistiska retorik tillkom snart en debatt om könsroller bland den andra vågens feminister. Essentialismen, som hävdar att biologiska faktorer hos män och kvinnor förutbestämmer våra iakttagbara egenskaper och beteenden, ställdes mot konstruktivismen, som förfäktar att normer är socialt konstruerade och miljöfaktorer är den kraft som reproducerar mellanmänskliga attityder i samhället. 

Dagens kvinnoförkämpar ämnar åskådliggöra dolda maktstrukturer, vilka inom den marxistiska analysen kallades kapitalismen, men inom feminismen kallas patriarkatet. Termen ”radikal” syftar på ”rot”, och därför vill dagens radikalfeminism gå till roten med dessa samhällsnormer, för att i deras ställe öppna upp nya rymder av kvinnlig tillblivelse.   

Män är i regel sak- och prestationsinriktade, medan kvinnor har ett större människointresse. Det kan förklara varför kvinnor hellre arbetar inom vården än som mekaniker. Foto: Jorm Sangsorn, Shutterstock

Förutom klassaspekten gavs marxismen alltifrån 1960-talet en genus- och rasaspekt, vilket har gett upphov till en analys av förtryck där båda dessa aspekter beaktas och där de som är undertryckta enligt flest epitet – till exempel en fattig, svart kvinna – automatiskt är dygdiga. Medan de som är privilegierade enligt flest epitet – exempelvis en rik, vit man – automatiskt är förtryckare. Sådana lärosatser utgör i dagsläget den övergripande moralen inom de flesta västerländska akademier, i medier och i kulturen.      

En mer än 200-årig fred har i många feminister ingjutit en känsla av att krig är en myt, försvaret bemöts med nedlåtande attityder, och man intalar sig att krisen över huvud taget aldrig skulle kunna drabba ett rike med i sådan grad välformulerade paroller om jämställdhet. Alla mörka varelser och farsoter antas ha fördrivits, den sociala stabiliteten anses vara orubblig, och därför krävs varken män eller försvar längre. 

I likhet med alla ismer skapar feminismen schismer, och i linje med den marxistiska dialektiken förefaller den i högre grad sporras av hat mot ”förtryckarna”, än medkänsla för de ”förtryckta”.

Under inverkan av fjärde vågens feminism, vilken kulminerade under metoo-rörelsen 2017, har en nymoralistisk hysteri och häxprocess tagit fart i väst – denna gång med samhällets manschauvinister och förgripare i maktpositioner, som måltavlor. Begreppet toxisk maskulinitet har successivt utvidgats av aktivister, och har i dagsläget kommit att innefatta inte enbart misogyna attityder, utan även uttryck för normal, rättfärdig manlighet. Radikalfeminister injagar i kvinnor föreställningen att vita män är deras fiender, och piskar upp en antagonistisk glöd mot sina egna försvarare, i en bisarr parodi på kampen mellan proletär och kapitalist. 

Faderskapet utmålas som en patriarkal kvarleva – någonting som är förlegat, i vägen, potentiellt toxiskt, och som därför måste utrotas.     

Liksom hur rödgardisterna frenetiskt sökte efter varje tecken på ideologisk avvikelse under Kinas kulturrevolution, så har till och med de mest oförargliga uttrycken för manlig ridderlighet kommit att betraktas med misstro. Alltifrån att ge en komplimang, att erbjuda en kvinna sin jacka eller att hålla upp dörren, kan uppfattas som tecken på patriarkal nedlåtenhet. En kvinna som samtycker till sådana manér betraktas som klassförrädare, och i stället manas hon till att aggressivt slå sig fram och förkasta förväntade könsroller. 

Att försöka motverka biologiska lagar i idéernas namn är ett lyxprojekt för i-länder.

Om någon skulle påstå att glastaket sedan länge är krossat i Sverige blir det ett ramaskri. Men om någon påpekar att det existerar ett muslimskt patriarkat, där ett reellt kvinnoförtryck fortgår till dags dato, blir det å andra sidan tyst.          

Den flagranta identitetspolitiska agendan genomsyrar i stort sett samtliga dagens kulturproduktioner, som till exempel de senaste upplagorna av Star Wars, Rings of Power eller filmer som Hunger Games, där kvinnliga protagonister ideligen porträtteras som orimligt starka, och vars fysiska krafter kan mäta sig med männens. Det finns ett namn för denna karaktärsarketyp: en ”Mary Sue”, som framställs som oförklarligt kompetent på alla områden, allmänt omtyckt, utan personliga brister och automatiskt dygdig, i kraft av sin identitet. Denna arketyp speglar författarens idealiserade självbild, medan skurkrollen vanligen innehas av en despotisk mansgris.

I dag tycks männen göras demoraliserade när en könsbetingad revanschism med ombytta roller har slagit rot. Många män känner sig osäkra när deras fruar för en alltmer självständig tillvaro, eller blir mer framgångsrika än de själva – en osäkerhet som inte är utan fog. Till exempel är det känt att när inkomstnivåerna mellan parterna jämnas ut tilltar risken för skilsmässa. 

Faderskapet utmålas som en patriarkal kvarleva – någonting som är förlegat, i vägen, potentiellt toxiskt.

Yin behöver sin yang. Men när män väl har gjorts klenmodiga och mjuka, och när kvinnor har blivit extremt konfrontationella och utan feminin ömhet, kommer de till sist finna varandra odrägliga. Med det väntade resultatet att inga nya barn alstras, och kärnfamiljen – civilisationens byggsten – urholkas och förlorar sin stabilitet, vilket leder till att samhällets fundament krackelerar.  

Att passivt stå i bakgrunden är inte en lockande utsikt för moderna kvinnor. Målning: Alexey Vassilievich Tyranov

Under kulten av egoism lever alla för sig själva: redlighet och trofasthet möts av cynicism, och när barn och förälder, make och maka, alla kämpar mot varandra försvagas familjeidentiteten. Traditionsförmedlingen från en generation till nästa bryts, och inför likgiltigheten i dagens splittrade hem blir unga pojkar och flickor alienerade och utan mål. När alla positiva hjältar späks, manlighet beskrivs som en patologisk diagnos, och adhd-medicin skrivs ut för att undertrycka normal aktivitet hos pojkar, är det lättare att i stället efterlikna de negativa förebilderna, och dras till en kultur av våld och kriminalitet.

I takt med att en rad osunda fenomen breder ut sig på gator och torg, är det feministiska ledmotivet förståelse, lågaffektivt bemötande och flathet.  

Ideologier är ett modernt begrepp, tidigare hette den enda ideologin ”överlevnad”. Att försöka motverka biologiska lagar i idéernas namn är ett lyxprojekt för i-länder. För som i det gamla jägar-samlarsamhället: när alla illusioner brister och verklighetens bittra realiteter gör sig påminda, infinner sig med ens den naturliga, biologiska ordningen.

Fakta kvarstår: även om kvinnor lyckas framhäva sig i samhället, i kraft av artificiellt påtvingad social ingenjörskonst och sänkta inträdeskrav till traditionellt manliga yrken, innebär det inte att naturlagarna har ändrats. Att framhäva en kvinna som stark, enbart för att hon sätts i en kontext av allomfattande medelmåttighet, och där män har tvingats till tystnad och exil, förändrar inte att hon är kvinna. Hon har sina kvaliteter, men kan aldrig bli lik mannen på hans områden. Och alltjämt stryker onda spöken och vilddjur utefter gårdarna, så ett land som nedrustar sitt främsta försvar – männen – till förmån för utopiska jämställdhetsideal, har enbart gjort sig själva en grav otjänst. 

Kontakta skribenten: [email protected]  

 

 

 

 

Rekommenderat

Svenska Epoch Times

Publisher
Vasilios Zoupounidis
Politisk chefredaktör
Daniel Sundqvist
Opinionschef
Lotta Gröning
Sportchef
Jonas Arnesen
Kulturchef
Einar Askestad

Svenska Epoch Times
DN-skrapan
Rålambsvägen 17
112 59 Stockholm

Epoch Times är en unik röst bland svenska medier. Vi är fristående och samtidigt en del av det stora globala medienätverket Epoch Media Group. Vi finns i 36 länder på 23 språk och är det snabbast växande nätverket av oberoende nyhetsmedier i världen. Svenska Epoch Times grundades år 2006 som webbtidning.

Epoch Times är en heltäckande nyhetstidning med främst riksnyheter och internationella nyheter.

Vi vill rapportera de viktiga händelserna i vår tid, inte för att de är sensationella utan för att de har betydelse i ett långsiktigt perspektiv.

Vi vill upprätthålla universella mänskliga värden, rättigheter och friheter i det vi publicerar. Svenska Epoch Times är medlem i Tidningsutgivarna (TU).

© Svenska Epoch Times 2024