Det finns ett gammalt talesätt som säger att demoner och andra osaliga andar blir stående vid ett vägskäl. De kommer inte vidare. De behöver hjälp, för de saknar riktning i sig själva. De väntar på något eller någon som de kan använda sig av för att komma förbi sin egen oförmåga. Jag kom att tänka på detta när jag läste en essäsamling av en författare ur min egen generation. Sammanhanget var synen på kommunikation, vars värde han menade inte var mötet, utan frånvaron av ett möte. ”Ett samtal där samförstånd råder är meningslöst”, skrev han. Det är ett påstående värt att begrunda. Här fanns alltså en idé om att ingenting kan vila i sig självt. Att ett meningsfullt samtal ständigt är på väg från ett provisorium till ett annat, och att varje gemensam uppfattning och slutsats är som en återvändsgränd, ja, en illusion eller en lögn. Det finns ingenting att dela, mer än just detta att vi ingenting kan dela. Vetandet som sådant blir satt inom citationstecken – allt är provisoriskt, tillfälligt, någonting att diskutera och ifrågasätta utan att vi ska inbilla oss att vi kommer vidare. Tvivlet blir högsta sanning.
Inom filosofin finns ett antal tankens vägstenar – för att nu behålla en metaforisk linje i texten – som kan hjälpa oss att se var vi har hamnat. Tvivlet är sedan gammalt, och återfinns i västerlandet redan hos de gamla grekerna. Man diskuterade gärna verklighetens natur, men det tvivel som berör oss i dag är det som Descartes på 1600-talet sammanfattade i sin sentens ”Jag tänker, alltså finns jag till”. Det är en så kallad kunskapsteoretisk utsaga, vars ursprung just rör frågan om vad vi kan veta med säkerhet. Vad kan vi veta, vad går inte att tvivla på? Descartes hamnade i sin egen tanke. Andra ifrågasatte även den. ”Hur kan jag veta att du överhuvudtaget finns till?” frågade den ene solipsisten den andre. ”Är allt en dröm?” gäspade en tredje. Frågorna blev många när väl skepticismen blivit tidens sammanhållande idé. Vad fick ett principiellt tvivel för konsekvenser, för samhälle och individ? Vad skapar tvivlet för en människa?
