I år är det 40 år sedan Andrej Tarkovskijs Nostalghia hade sin premiär. Det är en film som liksom de flesta av Tarkovskijs filmer på ett fascinerande vis skildrar människans djupa behov av konst och andlighet.

Att göra film blev för Tarkovskij något av en kamp. Byråkrati fördröjde ofta filminspelningarna, vilket delvis kan förklara varför han under sina närmare 30 år som filmskapare enbart gjorde sju långfilmer. På grund av Sovjetunionens censur kom han att söka sig utomlands och där spela in sina två sista filmer – Nostalghia gjordes i Italien. Trots detta undslapp han inte det byråkratiska maskineriet och i hans utgivna dagböcker kan man från 1979 fram till premiären 1983 följa hans svårigheter med att förverkliga filmen.

I Nostalghia följer vi en man vid namn Andrej. Det är inte bara namnet som huvudkaraktären har gemensamt med regissören, han är dessutom en ryss i exil i Italien och som brinner för konsten. Han är där tillsammans med en kvinnlig tolk för att forska om en 1700-talskonstnär. Men varken forskningen eller kvinnan för honom närmare vad han söker. I stället lär han känna en man vid namn Domenico. En man som har tagit en mer villkorslös väg än Andrej i sökandet efter sanning och det goda. Domenico har en vision om att hela världen skulle förändras om han korsar en av stadens kanaler med ett stearinljus i handen.