Utvecklingen i Ukrainakriget har sedan ämnet senast togs upp på denna ledarplats, fortsatt i samma riktning som tidigare. Det vill säga, en sakta men säker upptrappning.
Detta innefattar bland annat att Storbritannien beslutat att skicka långdistansrobotar och ammunition med utarmat uran till Ukraina. USA har gett grönt ljus till att det amerikanska stridsflygplanet F-16 kan överlåtas till Ukraina.
I och med att Natoländerna nu förbereder sig för att skicka stridsflyg har ännu en röd linje passerats. Inte många av dessa tycks finnas kvar vid det här laget. Dock kvarstår ännu att sända egna stridande trupper.
Vad som i dag faktiskt försiggår på slagfältet i Ukraina är svårt att avgöra då vi oftast nås av motstridiga uppgifter om situationen. Svårigheten att avgöra vad som faktiskt är sant i krigsrapporteringen gör det även svårt att få en klar bild av vilken part som i dag har det militära övertaget.
Oklar situation
Som exempel är det inte sällan vi får höra av västerländska krigsanalytiker att Rysslands förluster är upp till sju gånger så stora som Ukrainas. Det vill säga att för varje stupad ukrainsk soldat, stupar upp till sju ryska soldater.
Men det har även kommit uppgifter som antyder att situationen faktiskt skulle kunna vara den omvända. Detta har bland annat rapporterats i samband med Pentagonläckan. Siffror i de läckta underrättelserapporterna visade bland annat att Ukrainas förluster i vissa fall varit flerfaldigt större än de ryska förlusterna.
En lika förvirrande situation gäller kring Bachmuts fall, där intensiva strider pågick i cirka åtta månader. Härom veckan tillkännagavs att Bachmut fallit och helt kontrolleras av de ryska Wagnertrupperna.
Bilden av att Ryssland har övertaget i konflikten och sakta men säkert avancerar på slagfältet, blev dock inte långvarig. Följande dag dominerades nämligen nyhetscykeln av att ryska Kremlfientliga grupper angripit den ryska staden Belgorod nära den ukrainska gränsen. Därmed bekräftades återigen bilden av Ryssland som svagt och sårbart, och framgången i Bachmut tycktes glömd.
Relevansen av sanningen
Att vi nås av motstridiga uppgifter är förstås vad man kan förvänta sig under ett pågående krig på kontinenten som vi själva är delaktiga i till viss del. Sanningen är som bekant krigets första offer då det ligger i varje parts intresse att sprida desinformation om den verkliga situationen. Man bör dock fråga sig om det spelar någon faktisk roll för den västerländska befolkningen som både är finansiärer av kriget och mottagare av krigsrapporteringen, hur det verkligen förhåller sig på marken i Ukraina?
Det kan argumenteras att det folkliga stödet för mer vapen och för strider ända tills en kompromisslös seger uppnås för Ukraina vore påtagligt mindre om det plötsligt blev tydligt att Ryssland har ett starkt militärt övertag. Det vill säga att Rysslands kraftiga fördel vad gäller manskap, artilleri och kapacitet för luftangrepp, har orsakat att de ukrainska förlusterna är runt sju gånger så stora som ryssarnas.
Sannolikt skulle Ukraina förlora stora områden samt delvis tappa sitt tidigare självbestämmande.
Sannolikt hade många människor i väst ifrågasatt varför konflikten tillåts fortsätta under dessa förutsättningar för det ukrainska folket. Problemet är förstås att det i dagsläget inte finns särskilt många bra alternativ att tillgå. Antingen fortsätter vi som i dag där vi sakta trappar upp konflikten med mer vapen och mer av vårt eget deltagande i hopp om att situationen ska vända. Något som uppenbarligen medför risken att vi plötsligt finner oss själva vara en part i ett tredje världskrig.
Eller så kan man förutsättningslöst förhandla med Ryssland. Något som troligtvis inte skulle falla särskilt väl ut för Ukraina. Ryssland skulle då vara i position att diktera villkoren för Ukrainas fortsatta existens i enlighet med sina säkerhetsintressen. Sannolikt skulle Ukraina förlora stora områden samt delvis tappa sitt tidigare självbestämmande.
Stort allvar
Hade situationen på marken snarare varit den motsatta, att en ukrainsk seger vore den mest troliga utgången, måste detta inte nödvändigtvis vara så utmärkt som det oftast framställs. Det skulle innebära att Ukraina tillsammans med Natoalliansen skulle tvinga stormakten Ryssland att backa vad gäller den säkerhetszon man kräver kring den egna gränsen. Då detta från Rysslands sida sannolikt skulle upplevas som ett existentiellt hot, är risken för användandet av kärnvapen stor.
Det tycks således som om båda sidorna har målat in sig i ett hörn i dagsläget. På grund av allvaret i situationen bör alla parter rannsaka sin strävan efter en kompromisslös seger. En kompromisslös kamp mellan kärnvapenbestyckade stormakter lär av allt att döma endast kunna sluta i en pyrrhusseger.
Kontakta skribenten: [email protected]
