Tvåbarnsmamman Patricias liv har varit fullt av svårigheter, med sjukdomar och bråk i familjen. Ilskan gömde hon inom sig, tills för tre år sedan när hon fick ett verktyg som nu hjälper henne att släppa taget och att bli medveten om sig själv. Nu är hon mån om andra och visslar om dagarna.

Mitt liv tog en förödande vändning 1992 när jag fick en bröstcancerdiagnos med dåliga utsikter. Jag gick igenom en operation och sex månaders kemoterapi. Det gjorde att jag blev förgiftad och det tog hårt på min hälsa många år framåt. Jag var rädd för att mista livet, inte av cancern utan från de giftiga kemikalierna.

I mitt arbete hanterade jag ofta rapporter om patienter som genomgick just cancerbehandlingar och jag lovade mig själv att jag aldrig skulle utsätta min kropp för det. Men när läkaren berättade att jag förmodligen inte skulle få leva mer än ett år utan kemoterapi och att jag hade chansen att leva i fem år om jag tog behandlingen så gick jag med på det för mina barns skull.

Behandlingen tog sex månader, med nya doser varannan vecka. Medicinen skulle döda cancercellerna, men alla mina friska celler förstördes också. Bieffekterna var förödande.

Jag mådde mycket illa, tappade håret och fick försämrad hörsel. På grund av att mina äggledare förstördes kastades jag rätt in i klimakteriet med humörsvängningar och vallningar som var så jobbiga att jag ville hoppa i närmaste flod för att svalka mig. Mitt minne försämrades, liksom min förmåga att tänka, så kallad ”kemohjärna” och jag fick ont i ben och muskler.

Jag fick nog. Jag slutade med kemoterapin när det var två behandlingar kvar, men det var inte slutet på mina problem.

På ett år fick jag igen mina krafter och håret växte tillbaka, men min skarpa hörsel och det goda minnet kom inte tillbaka. Jag accepterade mig själv som en enbröstad kvinna, men på grund av de långsiktiga effekterna av behandlingen fick jag med åldern tidig benskörhet, artros, framfall av livmoder och urinblåsa, och en immunbrist mot lunginflammation.

Det regnar aldrig, det öser ner

Det värsta av allt var att min då 12-årige son blev diagnosticerad med en allvarlig mental sjukdom, bara några dagar innan jag fick min cancerdiagnos. Hans rädsla för att förlora sin mamma förvärrade hans tillstånd. Så från den stunden låg fokus på honom. Han hade schizoaffektivt syndrom bestående av paranoia, att han hörde röster och depression med inslag av bipolaritet.

Hans mediciner var inte alltid effektiva. Han blev psykotisk, med följden att han fick tillbringa flera perioder på psykiatriskt sjukhus under åren. Han gick ut gymnasiet, men fungerade inte nog bra för att kunna arbeta. Han klarade inte av någon press eller intryck från omgivningen.

Några gånger provade han att bo själv i en lägenhet, men han klarade inte av det så han fick bo hemma hos oss. Han hade korta, stabila perioder, men oftast var han som en berg-och-dalbana med känslomässiga upp- och nedgångar. På det kom den oundvikliga krisen.

Trots att min man Alfred annars var mycket stödjande så kunde han tappa tålamodet och bråka med Alan. Bråket kunde ibland sluta med ett trasigt fönster eller en förstörd vägg. När sedan luften var fri så lugnade de ner sig och allt var bra igen mellan dem. De hade faktiskt ett nära band dem emellan.

Nästa dåliga besked till familjen kom 2016. Min man fick diagnosen lungcancer och gick igenom strålbehandling. Alan var så rädd att förlora sin pappa att han fick ta in oftare på psykiatriskt sjukhus. Det gjorde mig så ledsen.

Alfreds behandlingar gjorde honom mycket svag och han kunde inte längre göra alla hushållssysslor och fixa saker som han brukade göra. Jag började ta över de sakerna, men hur klarade jag det? Jag hade blivit äldre, hade tappat min fysiska styrka och uthållighet och hade mycket att kämpa med. Hur länge skulle jag klara att fortsätta på det här sättet?

En "lyckträff" förändrar mitt liv

I hela mitt liv har jag längtat efter något som jag kände att jag saknade eller hade förlorat. Jag letade efter någon slags ultimat, andlig koppling. Jag funderade ofta på människans existens och ville få reda på meningen med livet. Jag växte upp i en katolsk familj, men gick senare med i den Lutherska kyrkan. Ändå kände jag mig tom. Jag studerade buddhism, hinduism och judaläran, liksom filosofi och psykologi och alla västvärldens stora, litterära klassiker. Trots mitt sökande hittade jag inte meningen med livet och syftet med det.

Det dröjde till i januari 2015 när jag hittade Falun Dafa, eller rättare sagt, när Falun Dafa hittade mig. Den här lyckträffen fick mitt liv att ta en ny och mycket positiv vändning.

Jag läste igenom programkatalogen hos det lokala hälsocentret i Dublin, Ohio och fastnade på texten: ”Falun Dafa är en gammal kultiveringsmetod på hög nivå som vägleds av universums egenskaper – sanning, medkänsla och tålamod.”

Jag fick min första lektion och vid 66 års ålder började jag utöva det här kraftfulla, kinesiska meditationssystemet, som har lämnats vidare långt genom tiderna.

På något vis, i djupet av mitt hjärta, visste jag att den här gamla självkultiveringsmetoden var ovärderlig. Därför började jag göra övningarna dagligen och följa läran som den står i boken Zhuan Falun. Alla frågor jag har burit på genom livet började få svar när jag studerade den här djupgående läran.

Jag fick snart uppleva många positiva förändringar i kropp och sinne. I tio år hade jag haft smärtor i nacken efter en operation, men den bara försvann. Tidigare hade jag löpt hög risk att få återkommande lunginflammationer, det försvann också. Jag var inte heller intolerant mot vete, jordnötter eller mjölkprodukter. Min depression och ångest som jag haft under lång tid försvann. Jag blev starkare.

Det blev också lugnare hemma. Min man och Alan slutade bråka med varandra. Min dotter och hennes barn verkade också förändras. Allt medan Alan blev mer medveten om sitt uppförande blev han bättre på att kontrollera sig själv och att interagera bra med sin syster och hennes barn när de kom och hälsade på vid särskilda tillfällen. Det gjorde att även deras relation förbättrades.

Förhållandet mellan mig och min man blev bättre. Han är visserligen en vänlig man, men han kan bli påstridig och befallande. Det verkade som att han inte kunde lyssna på mig ordentligt. När det här hände blev jag frustrerad och började argumentera. Han vann alltid. Jag gömde min ilska, vilket gjorde mig mer deprimerad. När jag däremot slutade argumentera och istället lyssnade på honom utan att vilja få fram min poäng och att ha kontroll, så började vi faktiskt ha ordentliga samtal. Genom att vår relation har blivit bättre så har vi också kommit närmare varandra.

Ett starkare, mer uthålligt hjärta

När Alan var 37 år, det var 2016, begick han oväntat självmord. Det var det tuffaste jag har varit med om i livet och smärtan kändes outhärdlig.

Det sägs att det är det mest smärtsamma av allt att förlora ett barn. Det var en enorm chock för mig och sorgen var så intensiv att jag förmodligen skulle ha blivit helt handlingsförlamad eller ha dött om det inte hade varit för Falun Dafa. Det hjälpte mig att acceptera hans död och släppa honom och börja återhämta mig. Under processen förstod jag och kände en djup medkänsla inte bara med min mamma som hade förlorat sitt första och sitt sista barn, utan för alla sörjande föräldrar.

Från början av min kultivering till idag har jag förändrats hela tiden. Jag har kunnat förlåta andra för fel de har gjort mot mig och erkänt och ångrat felaktigheter jag har gjort mot andra. Jag har blivit medveten om många saker hos mig själv som hindrar mig från att vara en god människa och leva ett bra liv.

Jag verkar ha blivit mindre självisk och försöker nu prioritera att vara hänsynsfull mot andra i allt jag gör eller säger.

Jag verkar ha blivit mindre självisk och försöker nu prioritera att vara hänsynsfull mot andra i allt jag gör eller säger. Jag gör fortfarande misstag, men jag lär mig av dem och försöker att göra bättre i nästa situation som dyker upp.

Livet kan vara fullt av svårigheter. Vid den senaste läkarundersökningen visade det sig att min mans lungcancer hade spridit sig, strålbehandlingen hade inte lyckats. Vi har fått göra många besök på sjukhuset och vi vet inte om nya behandlingar kommer att vara effektiva.

Inget av det här står under min kontroll. Genom alla dessa svårigheter och smärtan av att se honom lida tar jag bara hand om honom så gott jag kan och försöker att ha hoppet kvar. Så småningom kommer jag att bli ensam. Det kommer fler prövningar i livet och jag kan växa och förbättra mig genom dem och att alltid först se till andras bästa.

Nu för tiden kommer jag ibland på mig själv med att vissla eller sjunga och att jag känner mig glad. Jag är så tacksam för att få utöva Falun Dafa och för den nytta den har gett mitt liv. Jag lever varje dag enligt principerna sanning, medkänsla och tålamod. Trots allt lidande jag har haft i livet har jag fått en inre frid, styrka och glädje. Det hade jag bara kunnat drömma om förut.