Omvärldens reaktioner på pandemin orsakade att många länder visade upp en mycket obehaglig sida. Sveriges beslut att införa vaccinationsbevis ledde till en allvarlig polarisering bland allmänheten, vars motsvarighet vi sannolikt inte sett sedan hiv började spridas i Sverige på 1980-talet. Det menar författaren Annette Brandelid Tunroth.
Boken och filmen Torka aldrig tårar utan handskar av Jonas Gardell är en skildring av Sverige när ett nytt, okänt virus började härja i samhället. Rädslan som människor då kände för sjukdomen riktade sig snart som ilska och öppet hat mot dem som främst drabbades. De homosexuella. Filmen är ett mästerverk och en av de bästa jag någonsin sett.
När sars-cov-2 blev allmänt känt 2020 var det början på en tid där en specifik grupp människor återigen skulle komma att bli målgrupp för samhällets avsky. De ovaccinerade. Det var för många obegripligt varför vissa inte ville ta vaccinet, trots politikers och myndigheters idoga upprepande av mantrat ”Säkert och effektivt”.
I takt med att vaccinationstäckningsgraden ökade och smittspridningen alltjämt fortsatte, började röster om så kallat vaccinpass höjas i Sverige. Efter ett förslag från regeringen lämnade därför Folkhälsomyndigheten den 17 november 2021 in en hemställan om införande av vaccinationsbevis.
Av hemställan framgår att ”Genom att arrangera allmänna sammankomster eller offentliga tillställningar med vaccinationsbevis kommer ovaccinerade personer inte att kunna delta och därmed kommer risken för smittspridning att minska”. Det framgår också att smittspridningen ökat i Europa både i länder med lägre och med liknande vaccinationstäckningsgrad.
Vaccinationsbevisen infördes alltså baserat på ett antagande att smittspridningen skulle minska om ovaccinerade personer inte befann sig i närheten av vaccinerade. Ett sådant antagande förutsätter att vaccinet förhindrar smittspridning och att vaccinerade personer därmed inte riskerar att bli smittade av andra vaccinerade personer.
Skådespelare, artister, författare med flera, och media, gjorde gemensam sak med politiker och myndigheter för att få de ovaccinerade att foga sig, genom att frihet endast skulle återges till de fullvaccinerade. Vid en pressträff i SVT, samma dag som Folkhälsomyndighetens hemställan lämnades in, menade dåvarande kulturminister Amanda Lind (MP) att ”Ingen ska avstå från ett evenemang av rädsla för att sitta bredvid ovaccinerade personer” och den 7 december uppmanade dåvarande statsminister Magdalena Andersson (S) till ”krampaus” från ovaccinerade.
Den senast tillkomna varianten omikron spred sig snabbt. Drygt två månader efter införandet togs vaccinationsbevisen bort, och från den 1 april 2022 klassas inte längre covid-19 som samhällsfarlig sjukdom. Men skadan var skedd. Sverige hade precis som på 1980-talet visat en mycket obehaglig sida av sig själv.
Sverige hade precis som på 1980-talet visat en mycket obehaglig sida av sig själv.
Den redan groende polariseringen blev den 1 december 2021 ett definitivt faktum. De ovaccinerade blev som 80-talets homosexuella. Och polariseringen gick djupt. Nära vänskaper och kära familjeband bröts när rubriker som ”Vaccinvägrare bör betala fulla priset för sin vård”, ”Hur länge ska vaccinvägrarna få hindra alla andra?”, ”Gör livet svårt för vaccinvägrarna – inför covidpass överallt” och liknande förekom i media. Tonen på sociala medier var tidvis mycket hård och vissa önskade till och med livet ur de ovaccinerade.
Det offentligas retorik och agerande och införandet av vaccinationsbevis visar hur människor mycket snabbt kan vända sig mot varandra på det mest avskyvärda sätt när de står med rädsla och oro inför ett gemensamt hot. Sveriges politiker och myndigheter borde ha agerat för att förhindra detta. Men i stället för att lära av historien hällde man bensin på elden. Att det aldrig har avlöpt väl att
dela in människor i De onda och De goda, bortsåg man från.
De borde också ha lärt och sett att vägen genom pandemin inte var de drakoniska åtgärder som andra västländer infört. Att priset för lockdowns och direkt vaccintvång genom lagstiftning eller indirekt tvång genom vaccinationsbevis var oerhört högt och inte stod i paritet med den förväntade nyttan, var uppenbart hösten 2021. Åtminstone för den som ville se. Att detta pris inte debatteras i Sverige är anmärkningsvärt och märkligt. Den uteblivna debatten förleder svensken att tro att det hade varit den bästa vägen.
Länder som Australien, Nya Zeeland, Kanada med flera förvandlades på kort tid till diktatoriska på ett otäckt sätt. Jag är så ledsen för alla dem som avlidit i Sverige i sviterna av covid-19 men är ändå tacksam för att vi i mångt och mycket gick vår egen väg. Alternativet hade varit så mycket värre, där barnen blivit de som fått betala det allra högsta priset.
Sverige borde ha hållit fast vid sin väg och visat världen att det går att ta ett land genom en pandemi utan att skapa ett vi och dom-samhälle, där arbetskamrater, vänner, familj, kända och okända vänder sig i avsky mot varandra, och där människor förlorar både jobb och utbildningsplatser. Visat att det går att vara för rekommendation av vaccinering och samtidigt vara emot vaccinationsbevis.
Däremot är jag mycket kritisk mot Sveriges vägval att inte arbeta med tidig behandling av sjukdomen, för att på så sätt undvika eller minska risken för sjukhusinläggningar och dödsfall. Jag är också mycket kritisk mot Sveriges bristande krisberedskap och underlåtenhet att komma till rätta med allvarliga brister inom sjukvården samt äldre- och hemsjukvården, något som påtalats under lång tid före pandemin.
Jag följer nu noga den nya regeringens och socialminister Jakob Forssmeds (KD) retorik och agerande kring pandemin. Tyvärr har jag sett några oroande tendenser, men jag hoppas att man intar och håller en linje av klokhet och sunt förnuft. För om det är någonting som vore förödande så är det om 2020-talets pandemi tillåts gå till historien som tiden då inga tårar fick torkas utan munskydd.
Annette Brandelid Tunroth - Författare och teknikinformatör
