Tiotusentals protesterade i Minsk
Demonstranter vid en tidigare protest i Minsk. Foto: AP/TT


Tiotusentals demonstrerade på söndagen i Minsk i en i raden av jätteuppslutningar sedan det kraftigt ifrågasatta presidentvalet i augusti.

Demonstranterna bar röda och vita flaggor och skanderade "länge leve Belarus".

Säkerhetsstyrkorna som hade placerats ut runt om i staden inför demonstrationen använde chockgranater för att skingra samlingen, rapporterar flera belarusiska medier.

Över 200 demonstranter greps av polis, enligt människorättsgruppen Vjasna. Inrikesdepartementet bekräftar att personer som "stört den allmänna ordningen och gjort motstånd mot polisen" frihetsberövats, men uppger inga antal.

Oppositionsledaren Svetlana Tichanovskaja, som befinner sig i exil i Litauen, kallade söndagens protester ett steg mot ett "fritt och rättvist Belarus" i ett meddelande till stöd för de protesterande.

"Landet kan inte förvandlas till ett fängelse om ingen är rädd för fångvaktarna", sade hon.

(TT)

Fakta

Auktoritärt styre

(TT)

Belarus styrs sedan 1994 av president Aleksandr Lukasjenko och hans auktoritära regering.

Parlamentet har ytterst begränsade befogenheter. I praktiken kontrollerar Lukasjenko och hans regering direkt eller indirekt hela maktapparaten. Presidenten har rätt att utfärda dekret, det vill säga ett slags lagar som inte måste godkännas av parlamentet.

På olika formella grunder underkänns regimkritiker som vill kandidera i president- eller parlamentsval. Endast kandidater som har godkänts av valmyndigheten får hålla valmöten.

Motståndet mot Lukasjenko har under långa tider varit svagt och splittrat och oppositionspartiernas möjlighet att verka är starkt beskuren. Många politiker har trakasserats av polisen, gripits, drivits i landsflykt eller helt enkelt försvunnit.

I samband med presidentvalet 2020 lyckades dock regimkritiker samla större och mer öppet stöd än på länge, även om oppositionen fortsatt verkar under mycket svåra förhållanden.

Alla presidentval sedan 1994 har dömts ut som odemokratiska.

Källa: Landguiden/Utrikespolitiska institutet