Skådespelaren Andreas T. Olsson är aktuell med föreställningen Kulturbärarna. Genom åren har han setts på bland annat Dramatens stora scen och på tv. Här berättar han om sitt liv och kärleken till teatern.
Jag möter skådespelaren och skribenten Andreas T. Olsson bakom scenen vid Oscarsteatern i Stockholm. Han är elegant på ett avslappnat sätt och hans klangfulla röst avslöjar att han är en skådespelare som är van att uppträda på stora scener inför många åskådare. Ingen scen är dock för obetydlig för Andreas T. Olsson som älskar att få möta publiken, stor eller liten.
– Det är omtanken om publiken som inspirerar mig, och jag ägnar mig åt scenkonsten för det unika mötet mellan scenen och salongen.
Att Andreas T. Olsson skulle bli skådespelare och stå på scener i huvudstaden var inte självklart. Uppvuxen i en familj utan något större kulturintresse fick han i ungdomen själv finna vägen till teatern.
– Jag är uppvuxen i Uddevalla, som var en typisk arbetarsmåstad under 80-talet. Staden präglades av det stora varvet, och när det lades ner så var det en angelägenhet för hela staden. Jag kommer ihåg hur skolfröken ställde radion på katedern och hur vi sjuåringar fick lyssna på en direktsändning när de fällde bockkranen i varvet. Under de efterföljande åren lades även regementet och Volvofabriken ner. Så man kan säga att jag växte upp i en stad som lades ner.
För att klara av den trista miljön började Andreas T. Olsson plocka fram sin humoristiska sida på lågstadiet. När han var tio år började han tillsammans med kamraten Daniel imitera Kurt Olsson och Arne, som var fiktiva figurer skapade och spelade av Lasse Brandeby och Hans Wiktorsson. Vid den tidpunkten sökte Ingvar Oldsberg unga förmågor till tv-programmet Oldsberg för närvarande.
– Vi sökte och blev erbjudna att medverka i ett av programmen. Det blev en vändpunkt för mig. Efter det hörde folk av sig och vill engagera oss. Från den stunden har jag försörjt mig intellektuellt genom att stå på scen och underhålla människor. Det som hjälpte mig att vidga mitt perspektiv var att jag började se föreställningar av olika slag. Det var mycket komedi och fars, men med tiden utvecklades en nyfikenhet på att uppleva andra typer av scenföreställningar.
Efter gymnasiet sökte Andreas T. Olsson till teaterhögskolorna i Malmö och Göteborg, men blev inte antagen. I stället utbildade han sig till gymnasielärare i svenska och historia vid Göteborgs universitet. Parallellt med lärarstudierna höll han på med teater.
– Jag märkte när jag studerade vid lärarhögskolan att min bild av läraryrket var något annat än vad jag höll på att utbilda mig till. Jag har en tidlös syn på bildning och tycker det är oerhört viktigt att bilda sig. Jag tycker skolan ska bli mycket bättre på att göra eleverna till bildade människor. Den lägger för mycket tid på matematik, fysik och kemi och alldeles för lite tid på svenska, kulturhistoria, historia, språk och humaniora. Det borde vara självklart att eleverna får utveckla den sociala kompetensen och vett och etikett.
Andreas T. Olsson hade glädjen att ha äldre lärare på gymnasiet som hade den gamla studentexamen från läroverket. De undervisade på ett klassiskt sätt och var hans förebilder.
– Jag kunde inte bli en sådan lärare, inte för att jag saknade bildning, utan för att skolvärlden hade förändrats så mycket att det inte fanns plats för den gamla tidens lärare. Jag tycker att läraryrket är det vackraste yrket som existerar och det finns så många kompetenta lärare, och många eldsjälar som brinner för att undervisa. Men systemet kräver att de ska använda sin tid till att formulera rapporter och andra skriftliga dokument, vilket gör det svårt för dem att bedriva undervisning.
Andreas T. Olsson är aktuell med Kulturbärarna, som spelas vid Oscarsteatern i Stockholm till och med 6 februari 2023. Foto: Mats Bäcker
När Andreas T. Olsson studerade vid lärarhögskolan började han skriva satiriska krönikor inspirerade av bland andra Hagge Geigert, och han skrev kabaréer och revyer, som han själv satte upp, samt radioprogram för Sveriges Radio Väst. Efter lärarexamen arbetade han halvtid som lärare något år innan längtan efter scenkonsten tog överhand och han började försörja sig som skribent, underhållare och estradör. Det var under tiden som skådespelare vid Regionteater Väst som tankarna på att utbilda sig till skådespelare dök upp igen och han sökte till Teaterhögskolan i Stockholm och blev antagen. Skådespelarutbildningen utvecklade dock inte hantverket på det sättet som Andreas T. Olsson hade hoppats på.
– För mig är det inte negativt att vara traditionell eller konservativ inom scenkonsten, utan det handlar om en tidlöshet och att vara en del av en historisk kedja. Att vara skådespelare är ett hantverk och det är samma hantverk som när skalden och skådespelaren Thespis verkade i antikens Grekland. Det går inte att fuska med hantverket.
– Under min tid vid Teaterhögskolan började man ifrågasätta vilka som var klassiker. Det är en viktig diskussion, för det som är en klassiker i dag är inte nödvändigtvis en klassiker om tio år. För teaterns vidkommande är August Strindberg, Anton Tjechov och Henrik Ibsen klassiker. För ett par hundra år sedan fanns de inte, men det är självklart att det fanns andra klassiker under artonhundratalet. Vilka som är klassiker förändras ständigt, i dag är till exempel Lars Norén en klassiker. Att nya tillkommer innebär inte att Shakespeare och Molière inte är klassiker. De är en sorts konstanter precis som de gamla grekerna Euripides, Sofokles och Aristofanes. Det är tråkigt att det är många klassiker som har blivit bortglömda, som till exempel kvinnliga dramatiker som Aphra Behn och Alfhild Agrell.
När skådespelarkonsten är som bäst då kombineras det glada och sorgsna i samma uppsättning
Under sin tid vid Teaterhögskolan fick Andreas T. Olsson ett genombrott på Dramaten med den egenskrivna monologen Sufflören. 2013 hade den nypremiär på Dramaten med Gösta Ekman ”som vän i salongen” och blev en mångårig succé. Sedan dess har Andreas T. Olsson hunnit medverka i teateruppsättningar, film, opera och tv-serier och tillhör Dramatens fasta ensemble.
– Jag tycker det är lika roligt att se en musikal på Oscarsteatern som att se en Norénpjäs på Dramaten eller en Kafka-föreställning av en fri teatergrupp. Jag tycker allt är lika intressant, och det är bra att inte ha så förutfattade meningar om vad man uppskattar eller inte. Jag hörde nyligen att en person inte tyckte om opera överhuvudtaget, vilket är en tråkig inställning. Jag är inte så kunnig i opera och kan tänka när jag ser en operaföreställning att jag inte har knäckt koden än. Men jag skulle inte säga att jag inte tycker om opera alls och dra hela genren över en kam. Jag tycker livet är för kort för att distansera mig från en konstform. Kanske är det så att vi skapar våra förutfattade meningar för att vi inte orkar ta vårt uppdrag som människa på allvar.
Andreas T. Olsson är aktuell med föreställningen Kulturbärarna vid Oscarsteatern i Stockholm. I monologen gestaltar han olika personer i garderoben under en pågående föreställning och Kulturbärarna är hans hyllning till publiken. Under intervjun återkommer han flera gånger till omtanken om publiken, och den verkar gå som en röd tråd genom hans konstnärskap.
– När skådespelarkonsten är som bäst då kombineras det glada och sorgsna i samma uppsättning. När jag skriver texter och spelar teater inspireras jag av att kombinera båda uttrycken. Det tilltalar mig inte att bara spela nattsvart tragedi eller ytlig buskis. Ytterligheterna intresserar mig inte, utan det som engagerar mig är människan mitt i livet. Skådespelaren Kent Andersson uttryckte det på ett bra sätt: Jag tycker det är så tråkigt att gå till ytterligheter, kan vi inte gå till ”innerligheter” i stället.
Kontakta journalisten: [email protected]
