Opinionen och rapporteringen växer kring anklagelserna om att Kina utomrättsligt dödar sina egna medborgare och säljer deras organ. Även i Sverige har frågan börjat röra på sig lite mer, men det är en långdragen process att angripa den med lagstiftning kring medicinsk etik, och till synes än trögare att få till stånd några utrikespolitiska markeringar.

Som Epoch Times tidigare rapporterat håller Kinas regim, enligt åtminstone två av varandra oberoende utredningar, samvetsfångar, primärt falungong-utövare, som en levande organbank, vilka i hemlighet dödas på beställning när en matchande mottagare – ofta utlänningar – dyker upp.

Ett fåtal länder har under de senaste åren infört lagstiftning som en direkt reaktion på att man tagit uppgifterna om kinesiska statens organstölder på allvar, däribland Taiwan, Spanien, Israel och Italien. I dessa fall är lagarna dock inte specifikt riktade mot Kina, utan mot organhandel och ”organturism” i allmänhet. Flera olika parlament och församlingar har dock också uttalat sig eller till och med antagit resolutioner med udden tydligt riktat mot Kina, såsom Europaparlamentet och den amerikanska kongressen.

I Sverige har frågan aldrig riktigt kommit upp på den politiska dagordningen, men efter den senaste rapporten har ytterligare två seminarier hållits i riksdagen. Ett par riksdagsledamöter, däribland Hans Rothenberg (M), Lotta Johnsson Fornarve (V) och Niclas Malmberg (MP) har drivit frågan på olika sätt under många år nu.

Det är inte helt tydligt var den här frågan hör hemma i svenskt riksdagsarbete, eftersom det på ytan berör medicinsk etik, men i det större perspektivet givetvis handlar om mänskliga rättigheter och spiller över i utrikespolitiska relationer. Hans Rothenberg, som annars sitter i Näringsutskottet och EU-nämnden, kom in i den här frågan från ett demokratiperspektiv, och ser den medicinsk-etiska aspekten mer som ett medel för att försöka komma åt Kinas agerande mot sin egen befolkning.

– Det här liknar ju Tredje rikets experimentlusta. Diktaturer har noll respekt för människovärdet, säger han.

Seminarium i Riksdagen

Det senaste riksdagsseminariet i frågan hölls den 3 maj, och där deltog bland annat Harold King från organisationen Doctors Against Forced Organ Harvesting (DAFOH), juristen Nicolas Strömbäck och en av författarna till fjolårets uppmärksammade rapport om Kinas organstölder, journalisten och författaren Ethan Gutmann.

Nicolas Strömbäck, som satt sig in i Italiens nyligen införda lag mot organhandel, talade om hur en sådan lagstiftning skulle kunna utformas, baserad på existerande svensk lagstiftning. Den italienska lagstiftningen bygger vidare på EU-lagstiftning, och Sverige skulle därmed kunna gå tillväga på ett liknande sätt. I Sverige har vi Transplantationslagen och Lagen om genetisk integritet, som i viss mån verkar tillsammans. I den sistnämnda står bland annat:

”Den som i vinstsyfte tar, överlämnar, tar emot eller förmedlar biologiskt material från en levande eller avliden människa eller vävnad från ett aborterat foster döms till böter eller fängelse i högst två år.”

Strömbäck menar att den här lagen skulle kunna skärpas och ändras så att det blir illegalt även för en svensk att åka till utlandet och ta emot ett organ. I Italien skapade man ett nytt brott i brottsbalken, där det numera är illegalt att handla med organ, oavsett syfte. Straffskalan är fängelse upp till 12 år och böter på upp till 300 000 euro och Strömbäck anser att något liknande kan göras i Sverige.

– Det vore ett logiskt nästa steg, ett sätt att ta tydlig ställning, sammanfattade han sina kommentarer med vid seminariet.

Ny motion i höst

Flera riksdagsmotioner har redan skrivits i den här frågan, och Hans Rothenberg säger att han kommer att återigen motionera om detta under hösten. Han drar en parallell till sexköpslagen, att man gjorde det illegalt att köpa sex, inte att sälja sex. Eftersom svensk lag inte kan komma åt själva säljaren i ett annat land, fokuserar man på att göra den svenska potentiella köparens handling illegal.

– Skillnaden är att man påverkar efterfrågesidan, säger han.

Att motioner från enskilda riksdagsmän antas är sällsynt, men däremot händer det desto oftare att idéer så småningom plockas upp av regeringen och blir till propositioner. Rothenberg ser det som att det är regeringen som sitter på makten i den här frågan, och att dessa motioner främst är att betrakta som ett slags opinionsarbete inom riksdagen.

– Man sår ett frö här. Skriva motioner förändrar inte världen, men det är ett sätt att se till att frågan hela tiden finns med på den officiella dagordningen.

Skulle frågan plockas upp är tiden från idé till verkställighet ungefär tre år, tillägger han.

Inga utrikespolitiska markeringar

Rothenberg jobbar också för att få Sverige att klargöra sin officiella hållning i frågan. Han tog till exempel upp det i en interpellation till utrikesminister Margot Wallström, men fick, som han själv beskriver det, bara ”goddag yxskaft”-svar.

– Jag har aldrig i ett sådant sammanhang fått en mer intetsägande respons. Jag fick intrycket av att det här var något Wallström överhuvudtaget inte ville vidröra, säger han.

För den som följt frågan ur det här perspektivet liknar det internationella opinionsarbetet mot Kina lite av ett skyttegravskrig, där det emellanåt kan se ut som om Kina bara slår ifrån sig och inte bryr sig om anklagelserna, men rätt vad det är försöker de gå på offensiven. Det senaste exemplet är kanske det i slutänden ganska fiaskoartade deltagandet vid Vatikanens vetenskapsråds konferens om organtrafficking tidigare i år.

Harold King från DAFOH betonade också under seminariet att Kina följer utvecklingen tätt, och att allt som DAFOH och andra organisationer publicerar har en effekt, och ofta leder till något slags reaktion så småningom.

Ur det perspektivet är det intressant att det senaste riksdagsseminariet ändå resulterade i den första officiella reaktionen i frågan från Kinas ambassad i Sverige – en mejlväxling med de arrangerande politikerna, där man i stort sett bara upprepade den officiella kinesiska linjen. Hans Rothenberg säger att man erbjöd ambassaden att delta vid nästa seminarium.

– Det var intressant. Det är första gången ett sådant här seminarium tog sådan skruv. Det ser jag lite som en milstolpe i agerandet, säger han.