Frågan om Kinas organstölder var uppe till debatt i Riksdagen i veckan. Det var, sammanfattningsvis, både glädjande och djupt deprimerande.
Låt oss börja med det positiva: Frågan om den kinesiska regimens systematiska organstölder från samvetsfångar börjar faktiskt komma upp lite på agendan igen, även i Sveriges riksdag. Interpellationen från Hans Rothenberg (M) med förslag om en svensk lag mot organturism var relevant och konstruktiv, och han ska ha en stor eloge för att han väckte frågan. Han tillhör de få röster i Riksdagen (till vilka även bland annat miljöpartiets Niclas Malmberg räknas) som faktiskt uppmärksammar det här enorma brottet.
Nya Karolinska-projektets chefläkare: ”Utred anklagelserna om organstöld i Kina”
Nu till det betydligt tråkigare: Utrikesminister Margot Wallströms svar.
Det är svårt att veta om hon bara är synnerligen dåligt insatt, kallt realpolitiskt kalkylerande eller rädd för Kinas regim. En rimlig gissning är kanske en kombination av samtliga. Det är en trist litania att räkna upp allt som är problematiskt med utrikesministerns kommentarer, men det måste ändå göras:
– Hon blandar bort korten genom att upprepade gånger röra ihop frågan om att organ tas från dömda och avrättade fångar med att illegalt frihetsberövade människor hålls som en levande organbank, matchas mot en donator och mördas utomrättsligt. Den här begreppsförvirringen är en av nycklarna i spinndoktorn Huang Jiefus taktik för att kollra bort västvärlden. Man får hoppas att det sker av okunskap (vilket är en rätt trist sak att behöva hoppas på när det gäller ett av våra tyngsta statsråd).
– Hennes språkbruk lär inte direkt skära i kommunistpartiets öron. Hon talar om ”så kallad organhandel”, ”så kallade samvetsfångar” och ”tillfångatagna medlemmar av falungongrörelsen” (falungong har inga ”medlemmar”, och att kalla det för en ”rörelse” ger precis de politiska associationer som kommunistpartiet använt i sin förföljelse) som ”tvingas till organtransplantationer” (en rejält förskönande omskrivning för mord).
– Hon åberopar det kinesiska rättssystemet och ”kinesisk lag” på ett sätt som får det att låta som om hon inte hade en aning om hur den kinesiska partistaten fungerar.
– Hon gömmer sig bakom ett svepande påstående att The Transplantation Society (TTS) och WHO ”bekräftar” Kinas insatser för att förbättra sitt transplantationssystem, något som till att börja med är en sanning med stor modifikation, och dessutom ljuv musik i öronen på Kinesiska kommunistpartiet, särskilt när det kommer direkt ur munnen på Sverige utrikesminister. Just den i stora delar framgångsrika manipuleringen av TTS har varit en av kommunistpartiets främsta propagandasegrar i den här frågan.
– Hon säger att regeringen ”starkt fördömer alla former av ofrivilliga organtransplantationer, var i världen de än sker” vilket omöjligt går att tolka som annat än ett försök att släta över det stötande i att just Kina diskuteras. Förutom att kommentaren känns feg (på ren svenska) så är den i sammanhanget irrelevant: inget annat land står inför synnerligen väl underbyggda anklagelser om statligt sanktionerade systematiska utomrättsliga organstölder från sina egna medborgare. Sådana här kommentarer kan verka obetydliga, men de spelar icke desto mindre med i Kinesiska kommunistpartiets ständiga avledningsmanöver, som kan sammanfattas så här: ”Andra gör minsann också dåliga saker, varför klagar ni bara på oss?”
Alltsammans varvades med det ständiga omkvädet att Sverige helst gömmer sig bakom kjolarna på EU i alla frågor som känns obehagliga gentemot Kina. Wallströms kommentarer framstår som en veritabel provkarta på den ynkedom som fortfarande genomsyrar stora delar av världssamfundet i den här frågan, men även på Sveriges faktiskt lite extra undfallande hållning gentemot Kinas kommunistregim i allmänhet – vilken senast berördes av SVT:s Uppdrag Granskning.
Ska man se något ljus i mörkret så är det väl att Wallström ändå nämnde David Matas, en av de oberoende utredarna av organstölderna i Kina. Man får dock inte direkt intryck av att hon satt sig in deras rapport, eller ens låtit någon assistent sätta sig in i den.
Allt fler medvetna om kinesiska regimens ”slow motion-folkmord”
Nu ska man kanske inte vänta sig för djärva uttalanden av politiker, särskilt inte utrikesministrar, men just Wallström har ju tidigare visat prov på ett oförskräckt språkbruk mot till exempel Israel och Saudiarabien. Denna oräddhet tycks dock fullständigt bortblåst när det gäller Kina, och det är mycket nedslående.
Två saker borde man i alla fall kunna kräva: att utrikesministern är insatt i frågan och därmed inte reproducerar Kinesiska kommunistpartiets propaganda, samt att hon åtminstone med ett ord berör den del av interpellationen som handlar om möjligheten till en svensk lag mot organturism, liknande den som Italien nyligen antog (och som uppenbart motiverades av Kinas organstölder). Ingenting av detta fick man.
Det här duger inte, utrikesministern. Det duger inte alls.
