I mer än ett årtionde har oberoende utredare och organisationer kämpat för att få upp omvärldens ögon för det tysta folkmord som av allt att döma äger rum i Kina – utomrättsligt dödande av samvetsfångar, främst falungong-utövare, för att sälja deras organ för profit, inte sällan till utländska patienter.

Epoch Times är den tidning som följt den här frågan längst och ojämförligt mest noggrant, men andra medier har allt mer fått upp ögonen för det.

En och en halv miljon kineser kan ha dödats av staten för sina organs skull

Det har utvecklats till något slags märkligt assymetriskt informationskrig: den kinesiska regimen, ledd av den lågmälde PR-operatören Huang Jiefu, försöker skapa allianser för trovärdighet och hålla agendan fokuserad på en bild av att Kinas transplantationssystem reformeras mot en ljusnande framtid. Mot detta står en stadigt växande koalition av aktivister, journalister, jurister, läkare, politiker, organisationer och institutioner, som kräver transparens och försöker skingra kommunistpartiets dimridåer.

Som krigsmetafor ligger första världskrigets västfront nära till hands: båda sidor ligger djupt nergrävda, utan någon chans att på allvar bryta igenom den andres linjer. Huang Jiefu har rad efter rad av skyttegravar att falla tillbaka till när någon av de främre komprometteras. Så här har det låtit när han kryssat baklänges mellan bombkratrarna:

”Kina har bara frivilliga donatorer.”

”Okej, Kina tar kanske organ från dödsdömda fångar, men det ska vi sluta med nästa år, jag lovar.”

”Okej, vi har inte slutat med det som vi sade, men fångarna måste ge sitt medgivande. Det är absolut inget hemskare som pågår.”

”Okej, det har sett illa ut tidigare. Kanske har det hänt ännu hemskare saker än att organ tas från dödsdömda fångar, men det kan jag inte prata om, det är för känsligt. Men nu blir allt bättre, så kan vi inte släppa det där gamla?”

”Kom igen, jag är ju för reformer! Vi vill samma sak! Jag är ‘the good guy’! Andra i Kina är emot mig! Jobba med mig, så ska allt bli bra.”

”Titta, vi slår ju ner på gangsters som säljer organ illegalt! Vi minskar antalet transplantationscenter! Glöm det där gamla, som jag för övrigt aldrig kommer erkänna att det hände.”

Och så vidare, och så vidare, allt för att ingen ska nå fram till kärnpunkten: Att Kina haft, och troligen fortfarande har, ett statligt styrt, hemligt och helt olagligt system för att i massiv skala döda samvetsfångar för organ – alltså inte dödsdömda, lagligt avrättade fångar, utan människor som ofta inte ens fått någon som helst rättsprocess, utan bara stoppats undan i olika läger och mördats i hemlighet.

Eftersom bevisen som kommit fram är så omfattande och så graverande kan de så klart aldrig bemötas i sak, och Kina har heller aldrig så mycket som låtsats försöka göra det.

Vad man gör är att försöka bygga upp ett konkurrerande narrativ som handlar om att Kinas donations- och transplantationssystem reformeras. Huang har redan fått med sig exempelvis Francis Delmonico, förre ordföranden för The Transplantation Society, som tyvärr tycks ha gått ”all in” för att bli Kinesiska kommunistpartiets nyttiga idiot – säkert med de allra bästa intentioner, men vägen till helvetet är ju som bekant stenlagd med sådana.

Nya Karolinska-projektets chefläkare: ”Utred anklagelserna om organstöld i Kina”

Den senaste offensiven kom i veckan: Vatikanen, som försöker reparera sin minst sagt såriga relation till den ateistiska förtryckarregimen i Peking, lät Huang oemotsagd droppa sitt gift i öronen på deltagarna vid ett toppmöte om organtrafficking och transplantationsturism.

Den lilla framstöten över ingenmansland slogs dock ganska brutalt tillbaka av protester och negativ medierapportering, som åter förde upp den obekväma frågan på nyhetsagendan och skapade trist stämning på toppmötet. Nu verkar det till och med som att Påven själv ställde in en planerad medverkan, och att försöken att få Vatikanens goda namn att liksom färga av sig på Kinas blodbesudlade transplantationsindustri knappt vann en enda meter förbränd mark. Vi får väl se när krutröken lagt sig.

Dock fastnar många medier, som så ofta, i den trassliga taggtråd Huang lagt ut. Rapporteringen går till stora delar vilse i frågor om avrättade dödsdömda fångar, huruvida Kina faktiskt gör framsteg, hur man bör eller inte bör samarbeta med Kina, och så vidare.

LEDARE: Det duger inte, utrikesministern!

Elefanten i rummet – eller på slagfältet om man så vill – är och förblir det hemliga massmordet på kanske hundratusentals oskyldiga samvetsfångar.

Samtidigt försöker kinesiska läkare och forskare som varit en del av det här systemet etablera en känsla av business as usual i den akademiska världen.

De här små försöken stöter dock också på patrull: I veckan drogs en kinesisk studie om levertransplantationer tillbaka från den medicinska tidskriften Liver International efter påtryckningar från organisationer som bevakar frågan om Kinas organstölder. Författarna kunde inte backa upp sina påståenden om att levrarna i studien inte kom från ”avrättade fångar” med några som helst bevis – de svarade inte ens på tidskriftens förfrågan.

Det är extra värt att notera att en av författarna, den framstående kirurgen Zheng Shushen, är en minst sagt obehaglig figur i sammanhanget.

Zheng är nämligen ordförande för en partiorganisation i sin hemprovins Zhejiang, vars arbete är att bedriva själva propagandadelen av kommunistpartiets brutala, snart 17 år långa förföljelse av den andliga metoden falungong. Zheng kommer nu aldrig att få publicera i Liver International igen, men även om enstaka större medier som The Guardian rapporterat om det här får skadan ses som begränsad för den kinesiska regimens del. De sitter i huvudsak trygga där borta i sin skyttegrav, eftersom ingen kan tvinga dem att släppa in oberoende utredare i landet.

Men precis som det hopplöst fastkörda slaget om västfronten till sist vanns, så får man hoppas att det här ordkriget till sist också vinns – av sanningens krafter. För tendensen är ändå att det går framåt, om än frustrerande långsamt.

Eller som den luttrade utredaren, journalisten och författaren Ethan Gutmann gärna säger: ”Inch by bloody inch”.