Det är lätt att instämma i P. G. Larssons uttalande att sjukvårdsorganisationen i Sverige behöver reformeras för att kunna möta befolkningens sjukvårdsbehov effektivt och patientsäkert. Men vägen dit ser vi helt olika på, skriver husläkaren och specialisten Jens Lunnergård i en replik.
I en debattartikel i Epoch Times nr 10/2024 sågar före detta flygöverläkaren Per Gunnar Larsson primärvårdens möjligheter att åstadkomma en nära, personlig och jämlik vård i hela landet. Dessutom inkompetensförklarar han en hel yrkeskår – specialister i allmänmedicin – som han beskriver som ”odugliga” att hantera dagens komplexa sjukvårdspanorama. I stället drömmer han sig tillbaka till en tid när sjukhusen styrde ”primärvården” och jourläkarna fick sju kronor per patient ”direkt i fickan”. Dessa patienter, som i dag får god hjälp på våra husläkarjourer och närakuter, skulle då belasta sjukhusläkarna på våra redan överbelastade akutmottagningar. Och hur ska människor i glesbygd få tillgång till den ”nära vården” när sjukhus saknas?
Hälso- och sjukvården i Sverige har i stor utsträckning varit organiserad utifrån ett slutenvårds- och sjukhusperspektiv. I dag är den ekonomiska fördelningen sjukhusvård/primärvård 83 procent respektive 17 procent. Sjukhusbunden slutenvård är en betydligt dyrare vårdform än öppenvård och behöver reserveras för de patienter och åkommor som kräver sjukhusens specialiserade vård och teknik. Det som saknas i dag är en sammanhållen personcentrerad ”nära vård” som utgår från patientens behov och förutsättningar samt har ett förebyggande och proaktivt förhållningssätt som kan minska antalet undvikbara sjukhusvistelser. Vi har visserligen för få sjukhusplatser men framför allt brist på allmänläkare (specialister i allmänmedicin) i stora delar av landet. Alltför få medborgare har en fast läkarkontakt som kan fungera som patientens lots i den alltmer komplicerade sjukvårdsapparaten.
Samarbete mellan sjukhus och primärvård är förstås väsentligt och har utvecklats betydligt under senare år. Allmänläkaren kan nu till exempel direkt nå en kardiolog-kollega på sjukhuset på telefon, och få råd och EKG-tolkning akut medan patienten väntar, och i många fall undviks remiss till sjukhuset. Genom att rätt person får rätt vårdnivå kan såväl kvaliteten som effektiviteten öka.
En personlig patientlista bör omfatta cirka 1 200 individer.
En fast läkarkontakt ger också förutsättningar för en relationsbaserad vård. Allmänläkaren sköter i dag ett otal åkommor och har förstås inte all kunskap, men är den som bäst känner sin patient och dennes livsvillkor och kan lotsa patienten till rätt specialist vid behov.
Det finns många internationella erfarenheter av att effektiva sjukvårdssystem skapas genom en stark primärvård. Goda exempel är Nederländerna, Irland, Storbritannien och Danmark. Det senaste exemplet är det framgångsrika norska fastlege-systemet där man dimensionerat primärvården så att hela befolkningen får en egen fastlege. Man har också full frihet att arbeta privat eller i offentlig regi. Ett gemensamt ersättningssystem skapar kreativa lösningar. Svenska socialdepartementets utredning ”Samordnad utveckling för god och nära vård” konstaterar att specialistläkare i allmänmedicin (allmänläkare) och distriktssköterskor har nyckelroller som navet i en utbyggd primärvård. De är generalister och därför bäst lämpade att prioritera och samordna vården över längre tid. Andra yrkesgrupper har lika viktiga men mer specialiserade roller i helheten.
Listning på en personlig husläkare bör vara ett ömsesidigt ”kontrakt” om framtida samarbete med hög tillgänglighet och kontinuitet. Kontinuitet i sjukvården är den stora vinsten och den är särskilt viktig för barnfamiljer och äldre men den behövs i alla åldrar. En personlig patientlista bör omfatta cirka 1 200 individer per heltidsarbetande läkare. För att alla medborgare ska kunna ha en fast läkare och kunna erbjudas hög kontinuitet krävs dubbelt så många specialister i allmänmedicin som i dag; ytterligare cirka 5 000 specialister.
Det kan synas vara en provocerande siffra men ger en täthet av läkare i paritet med Norges och många europeiska länders. En fungerande ”nära vård” är lösningen på många av sjukhusens problem, både medicinska och ekonomiska.
Sveriges invånare förtjänar en god och nära vård. Allmänläkare och distriktssköterskor kan och vill bidra till den om de får rimliga arbetsvillkor. Det krävs en delvis nationellt styrd sjukvård, som regeringen föreslår utifrån KD:s förslag, för att man med kraft ska kunna driva igenom önskemålet om en fast läkarkontakt. En ”kontinuitetsbonus” borde kunna motverka ständiga omflyttningar av läkare.
Min förhoppning är att beslutsfattare arbetar vidare med förslagen för att stärka primärvården. Jag upplever det som en grundförutsättning för att framtidens sjukvård ska bli framgångsrik: En personlig relationsbaserad vård med hela befolkningen som målgrupp ger en ökad trygghet och patientsäkerhet.
Jens Lunnergård
Husläkare sedan 30 år, specialist i allmänmedicin
