Dagens slädhundar utgör en unik gren bland hundarna, som började avlas fram för mer än 10 000 år sedan. Likt isbjörnar har de anpassats till att tåla både kyla och en rejält fettrik diet. Det framgår av en ny studie, som även komplicerar bilden av relationen mellan slädhundar och vargar.

För drygt 9 500 år sedan dog en hund på ön Zjochov i nordöstra Sibirien. Fast på den tiden var det inte en ö, utan en del av fastlandet, där människor levde av jakt och fiske. Dessutom tycks de ha ägnat sig åt att avla fram hundar som klarade av att dra tunga lass i den hårda miljön. Det framgår av en ny studie av den döda hundens arvsmassa, som visar att den bar på egenskaper som är unika för dagens slädhundar. Det skulle i så fall vara den tidigaste kända formen av specialiserad hundavel i människans historia.

– Vår studie tyder på att slädhundar har funnits som en egen genetisk linje i åtminstone 9 500 år, och sannolikt ett antal tusen år till. Det är väldigt häftigt, för det visste man inte tidigare, att de har ett så gammalt ursprung, säger Love Dalén.

Han är professor i evolutionär genetik vid centrum för paleogenetik vid Naturhistoriska riksmuseet och Stockholms universitet och en av forskarna bakom den nya studien som har publicerats i tidskriften Science.

Gener för muskelstyrka

Arkeologer har tidigare hittat slädar och föremål som påminner om dragselar i det område där Zjochovhunden upptäcktes, från ungefär samma tidsperiod. Och analyser av bland annat jaktbyten och redskap visar att människorna kunde färdas mycket långa sträckor över de snötäckta områdena, betydligt längre än vad som är rimligt att klara av till fots. Så idén att de tog hjälp av hundar har funnits sedan en tid. Den här nya studien ger starkt stöd för den idén och visar att hundarna dessutom hade flera genetiska anpassningar för att klara av det tuffa livet i den arktiska miljön.

– Vi hittade ett antal gener som har att göra med köldanpassning och även gener som är kopplade till ökad hjärtkapacitet och muskelstyrka, som man kan förvänta sig hos en arktisk hund som drar väldigt tunga lass, säger Love Dalén.

Dessutom såg forskarna en genetisk anpassning som gör det möjligt för slädhundar att tillgodogöra sig en mycket fettrik diet.

– Min gissning är att det är en anpassning till att människorna i de här trakterna jagade en hel del säl, valross och val och att hundarna helt enkelt fick livnära sig på det som blev över. Liknande gener kan man förresten se även hos isbjörnar, som ju också lever på marin föda, säger Love Dalén.

Däremot saknade Zjochovhunden – i likhet med dagens slädhundar – en genetisk anpassning som finns hos andra hundar och som gör dem extra bra på att bryta ned stärkelserik föda, exempelvis spannmål, bröd och ris.

– Den har sannolikt uppstått senare hos hunden, i samband med jordbrukets framväxt. Och jordbruk har man aldrig sysslat med däruppe, så det är ganska logiskt att den anpassningen inte finns hos slädhundarna.

Berättelser om varghundar

I studien har forskarna analyserat och jämfört arvsmassa från en mängd olika hundar och hundraser, och dessutom vargar. Av dagens hundraser är det grönlandshunden som har allra störst likhet med Zjochovhunden, förklarar Love Dalén. Men likheterna är även tydliga hos de två andra slädhundsraser som ingick i studien: Siberian husky och Alaskan malamute.

Bland Grönlands inuiter, som ursprungligen kom från Sibirien via Nordamerika och då tog med sig sina hundar, finns åtskilliga berättelser och legender om hur vargar parar sig med deras hundar. Enligt Love Dalén finns det även ögonvittnesskildringar av hur vargar och slädhundar fått valpar.

Därför blev forskarna mycket förvånade när de inte kunde hitta något som helst genetiskt spår från den lokala så kallade polarvargen hos dagens grönlandshundar, eller hos någon annan slädhund.

– Slädhundarna tycks helt och hållet ha lyckats behålla sitt sibiriska ursprung. Det är ganska överraskande. Det måste bero på att de här hybriderna mellan varg och hund som man har sett inte klarade sig särskilt bra. De fick inga barn eller barnbarn, eller hur man ska säga. Deras gener har inte etablerat sig i genpoolen, säger Love Dalén.

Spår av istida stäppvarg

I stället hittade forskarna genetiska spår från en annan varg, som brukar kallas för istida stäppvarg. Det intressanta med de spåren är att de inte går att hitta hos några andra hundar än slädhundar – och att den istida stäppvargen dog ut för kanske 15 000–20 000 år sedan.

– Det skulle ju i så fall innebära att slädhundar har funnits i åtminstone 15 000 år, och då måste ju tidpunkten för när de skiljde sig från alla andra hundar ligga ännu längre bak i tiden. Det tycker jag är indirekta bevis för att hundar är betydligt äldre än de 14 000 år som man brukar tala om i dag, säger Love Dalén.

Han tillägger att det fortfarande är en kontroversiell fråga inom forskningen hur länge hunden har gått vid människans sida. Men i takt med att den genetiska forskningen har utvecklats har det kommit allt fler tecken på att det sannolikt är längre än man hittills har trott utifrån bland annat arkeologiska fynd.

– För mig är det inte helt otänkbart att slädhundarna kanske är nära släkt med de allra första hundarna, fast nu spekulerar jag. Hur som helst verkar de representera en väldigt basal linje bland hundarna, säger Love Dalén.

(Jörn Spolander/TT)