Sabin Howard har en monumental uppgift framför sig. Mästerskulptören ska konceptualisera ett fasansfullt skeende i historien, och sedan överföra idén till en engagerande och hedersvärd skulpturform.

– Det är episkt att förlora 10 000 personer i timmen, säger Sabin Howard.

När artikeln skrevs var det drygt ett år sedan Howard och arkitekten Joe Weishaar fick uppdraget att skapa ett nationellt minnesmärke över första världskriget i Pershing Park, Washington, med vy över Vita Huset.

Under loppet av 1560 dagar dog sammanlagt fler än 16 miljoner personer i hela världen i kriget, militärer och civila. USA förlorade under krigets fem sista månader 53 000 soldater. 

U.S. World War I Centennial Commission som står bakom uppdraget, samlar in privata medel till konstverket och hoppas att kunna inviga det på hundraårsdagen av krigets slut den 11 november 2018.

Howard vill skapa en visuell berättelse från första världskriget, som i generationer framåt för tankarna till vår gemensamma mänsklighet. Han kallar sin design för ”En soldats resa”.

– Jag har återskapat hela saken närapå ett dussin gånger, säger han och tittar på den långa raden med fotografier på ateljégolvet i Bronx.

De visar modeller i dynamiska poser, iklädda hundra år gamla uniformer från första världskriget.

Han har haft åtskilliga sessioner med modeller. Han låter dem röra sig i slow motion och tar foton på de poser, gester och uttryck han vill överföra. Utifrån fotografierna gör han sedan skulpturliknande ritningar som referens till en tredimensionell maqette (skalmodell), från vilken det faktiska monumentet kommer att skapas.

Vid tillfället för intervjun jobbar han på ritningen för den senaste versionen av minnesmärket: en nära 25 meter lång bas-relief med 40 figurer avbildade, gjutna i brons. Konstverket är nära två tredjedelar av längden på Michelangelos takmålning i Sixtinska kapellet, och det kommer att vara den längsta figurativa skulpturen skapad i USA och Europa sedan Albert Memorial färdigställdes i London för 144 år sedan.

Arkitekten Weishaar har redan gått igenom åtskilliga omkonstruktioner med kommissionen och olika statliga myndigheter, för att mer eller mindre slutföra parkens design, vilken även kommer att rymma en reflekterande pool.

Nu är det Howards tur att svara på all feedback kring monumentets skulpturdel. Än så länge har kommissionen godkänt ett designkoncept, men de slutliga planerna är fortfarande i förändring innan det slutliga godkännandet från alla byråer.

– Detta är på gång. Men den generella idén har förblivit densamma. Det är en familj, civilt liv; sedan en övergång eller ingång; krigsscenen i mitten; krigets kostnad; och sedan utgången, berättar Howard och visar de reviderade ritningarna han gjort utifrån fotografierna.

I ritningen tjänar soldatens dotter som bokstöd till berättelsen. Soldaten lämnar sin familj för att ge sig ut i krig, såras i striden, blir galen, kämpar mot strömmen och återvänder slutligen till sin familj.

En hög med hjälmar representerar hans döda kamrater. Längst till höger om muren håller hans dotter i en upp-och-nedvänd hjälm och tittar in i den som om hon skådade framtiden.

– Hjälmen är som en kristallkula. Det är en metafor. Första världskriget var övergången till andra världskriget, säger Howard.

Första världskriget är ett nästan bortglömt krig, menar Edward Fountain, vd för World War One Centennial Commission. Ändå kan i princip alla konflikter vi ser idag i världen härledas till första världskriget.

Utvecklas genom samarbete

Efter att i över 30 år ha skulpterat i sin ensamhet känner Howard att den intensiva samarbetet som krävs när man jobbar med offentlig konst har utvecklat hans kreativa process.

– Jag ser saker som andra inte ser, tack vare min träning och det jag håller på med. I början trodde jag naivt att de [kommissionen och byråerna] skulle se samma saker som jag ser, men nej! säger han och skrattar.

– Den sista kritiken jag fick var att jag hade för många figurer som skrek i mitten.

Han försökte bemöta kritiken genom att introducera mer känslor, men insåg att han behövde variera sig.

– Jag måste vara stark nog att kunna ta kritik. Det kräver en inre styrka. Jag lär mig att bli mer ödmjuk, berättar han.

Efter ytterligare en runda med möten började han tänka på samarbetsprocesser. I början ville han inte ha med några döda kroppar eftersom han kände att det var viktigt att glorifiera människoanden, inte kriget. Men senare gick han med på att inkludera en soldat som kommer upp ur ett skyttevärn och åtminstone en död kropp.

– Det är faktiskt en verkligt bra metafor för slutet av en samhällsform som inte längre existerar.

Allt han designar måste särskådas, men samtidigt som han är öppen för all feedback håller han sig till sin konstnärliga etos och vision.

– Jag gick igenom en period när jag skulle rita, och jag började gråta när jag förstod vad dåligt första världskriget var. Om du ser en person som blir överkörd på gatan är det upprörande. Multiplicera nu detta tusentals gånger – 10 000 döda varje timme, 50 000 varje dag. Det är för mycket att ta in. Folk tappade besinningen, säger Howard.

De tjänstgörandes uppoffringar, och förbindelserna mellan människor, gjorde dock kriget minnesvärt och ädelt, brutaliteten till trots. Det var därför Howard tyckte det var viktigt att ha med åtminstone 30 eller 40 personer i en sammanhängande berättelse, som visar på omfattningen av dessa uppoffringar.

– Så att man får en känsla av hur stort, djupt och episkt det var.

En skulptörs resa

Howard växte upp i New York och Torino i Italien. Han studerade konst på University of the Arts i Philadelphia och tog sedan sin master i bildkonst vid New York Academy of Art. Han har jobbat minst 45 000 timmar med levande modeller i ateljén.

Han har alltid med sig de italienska konstinfluenserna från renässansens mästare – särskilt Michelangelo, Rafael och Da Vinci – och även gamla grekiska skulptörer, som Plykleitos.

Han visar en reproduktion av en Michelagelo som hänger på väggen.

– Den är så häftig. Det är som en högre medvetandenivå.

Han har läst böcker om 1500-talets mästare och vänder sig till dem för vägledning och tröst.

– Det är som olika karaktärer [konstnärer] kör samma manus.

De mötte alla samma typ av utmaningar, gick igenom samma dilemman och problem och var tvungna att hantera samma typer av egon och egenskaper.

– Jag är inte den första på den här planeten som upplever detta. Jag är inte den sista heller. Jag är bara en kille som befinner sig i den här mänskligheten, säger han och småskrattar.

Han är omgiven av sina klassiska skulpturer av grekiska gudar – bland annat Hermes, Apollo och Afrodite – i lera, gips och brons . Det finns knappt någon plats kvar i ateljén.

– Jag har jobbat 65-70 timmar i veckan med att teckna den här sommaren. Det är helt enkelt massa fokus.

Trots gipsdammet i luften vibrerar de idealiserade nakenskulpturerna av liv, som om de skulle börja röra sig vilken sekund som helst.

– Det finns skönhet, och skönhet är inte något i betraktarens öga, säger han och fördömer någon form av estetisk relativism.

– Människokroppen är otroligt komplex och fantastisk. Att representera oss på vår högsta nivå och har alltid varit min konstnärsdröm.

Howard är lika begåvad som företagare som konstnär och har marknadsfört sin egen konst. Han har sålt beställningsjobb till över 300 samlare. För bara två år sedan bestämde han sig för att göra offentlig konst i stor skala. Det är en kraftfull arena om man vill göra skillnad i konstvärlden och vara upplyftande för människors medvetande, säger han.

Om det var bara sig själv han jobbade för skulle designen antagligen se mer analytisk och klassisk ut, men samarbetet har fått honom att införa mer känslor i reliefens figurer.

Hans fokus har oavsiktligt vänt från honom själv till att tänka på andra. Jämte skicklighet och strävan efter förträfflighet, är den förändringen i hans medvetande kanske den främsta egenskapen som skiljer en mästare från en medioker konstnär.

– Jag har lagt till ytterligare en bit i pusslet om vad som pågår i konstvärlden. Detta jobb tjänar ett högre ideal, säger han.

Det driver honom till en inre förändring. När han höjer anden genom sitt konstnärsskap, blir hans konstverk i sin tur djupare och mer upplyftande.

– Det är ett symboliskt förhållande. Jag är vad jag gör och det jag gör är vem jag är. Det flyter fram och tillbaka.

– Jag jobbar med mitt inre, förbättrar mina förmågor, så att jag kan göra detta utanför mig själv eftersom många människor dog. Jag måste hedra dem och göra dem rättvisa.

– Visst, jag jobbar för regeringen och för samhället, men jag jobbar även för alla de människor som kommer att titta på det. Jag vill visa att mänskligheten är vacker, trots allting.

Flytta fram vändpunkten

Det stora kriget som det kallades vid tiden, kriget som inte avslutade alla krig, förändrade allting – inräknat konsten. Kollektiva trauman banade väg för ironi, cynism, sarkasm och smak för det absurda och nihilistisk desillusion i allmänhet. Därpå följde dadaisterna, surrealisterna, expressionisterna, futuristerna och andra konstnärliga strömningar i Europa, jämte Marcel Duchamp i USA som utropade saker som en urinoar som ett konstverk, och så vidare. Samhällsmoralen och hur den kom till uttryck i konsten började gå utför i allt snabbare takt. Förmodligen har det kommit till en återvändsgränd, säger Howard och refererar till den nya, men stadigt växande, återkomsten av realistisk konst de senaste två decennierna.

– Konst är bara en reflektion av vad som pågår under ytan. Det är intressant att figurativ konst kommer tillbaka. Vi lever i entt väldigt isolerat samhälle. Jag tror att det finns folk som återgår till representativ konst eftersom de söker efter en förbindelse med något som är större än de själva, säger han.

Vi är tillräckligt långt från första världskrigets fasor för att kunna tänka över dess inverkan på ett bättre och intelligentare sätt. Det passande bra att Howard – en levande mästerlig konstnär och en auktoritet i modern klassicism – återinför den figurativa skulpturen på världsscenen.

– Jag skickar vidare, jag för traditionen framåt, säger Sabil Howard flera gånger under intervjun i hans ateljé i Bronx.

– Jag tjänar något större än mig själv.

Artikeln skrevs i november 2016.