Sight-Size: Hur en impressionist ser
Velazquez, Las Hilanderas (1657), detalj.


Den här artikeln publicerades ursprungligen på SightSize.com och är översatt från engelska. "Sight-size" är en traditionell metod för realistiskt måleri.

För att förstå den här artikeln, läs först min artikel Den andra impressionismen om du inte gjort det redan.

Enkelt uttryckt: impressionisten tecknar eller målar vad han eller hon ser – men ofta inte det som han tittar på direkt. Först och främst strävar impressionisten efter något som konstkritikern Roger de Piles på 1600-talet kallade för enhetlig effekt. I sin bok Cours De Peinture Par Principes förklarar de Piles grunden till idén att konstnären uppnår enhetlighet i en bild genom att fästa blicken på en av scenens aspekter, samtidigt som han målar det som han ser i periferin.

Somliga hävdar att det inte är naturligt för människan att se impressionistiskt, eftersom våra ögon hela tiden studsar runt i scenen och fokuserar här och där, såsom vår uppmärksamhet motiveras. Gammell kallade denna typ av måleri för en detaljseendemetod, vilken ofta utförs med rullgardinsteknik (2). Andra, inräknat mig själv, anser att vi naturligt ser impressionistiskt, eftersom alla omgivande objekt förefaller gradvis mindre definierade när vi fokuserar direkt på ett objekt.

Roger de Piles diagram visar hur man ska fokusera för att se den visuella enheten i en iakttagen scen(1). Som målare fokuserar A på sfären B och är perifert medveten om övriga sfärer i synfältet. Skuggorna i de andra sfärerna verkar ljusare och kanterna mindre distinkta ju längre bort från konstnärens fokuspunkt B.

Jag ser två huvudsakliga anledningar till att se som en impressionist: komposition och sannolikhet (eng. verisimilitude).

Låt oss först ta oss an sannolikhet (verisimilitude). Dictionary.com definierar verisimilitude som sanningens utseende eller sanningens uppenbarelse (3). Det är när en målning ger ett levande intryck; när objekten ser ut att existera inom en verklig, bokstavlig rymd. Ofta ser objekten, eller till och med själva scenen, ut att vara en del av vår egen rymd och existera i en egen värld.

Som jag ser det åstadkommer man lättast utseendet av en verklig rymd, eller sannolikhet, i en målning när man använder ett enda fokus. Motsatsen, att konstnären distinkt fokuserar på varje objekt separat (såväl som på varje aspekt av varje objekt), resulterar troligen i att betraktaren kommer att granska varje liten del av målningen istället för att uppfatta den som en helhet. Jag har många gånger sett museibesökare stå med näsan mot duken framför tavlor där varje detalj har återgivits var för sig. Omvänt har jag sett besökare som konsekvent placerar sig på avstånd från de målningar där konstnären tänkte på helheten mer än de olika delarna. Det är märkligt att många icke-konstnärer inte ens är medvetna om varifrån de betraktar en målning.

Förhållandet mellan impressionistiskt seende och komposition kanske inte är lika tydligt, men lika relevant. Att se impressionistiskt öppnar upp ett annat område för konstnärer att utforska, relaterat till deras förmåga att kontrollera betraktarens väg in i och genom målningen. Liksom med perspektiv kan konstnären genom impressionistiskt seende bestämma var betraktaren ska titta först, var den tittar därefter och så vidare. Denna kontroll går bortom och kanske till och med förbi konsten att glatt lägga viktiga element på den tvådimensionella duken.

Velazquez, Las Hilanderas (1657).

Ovan ser du Velazquez Las Hilanderas (även känd som The Spinners eller The Fable of Arachne), från Prado Museum i Madrid. Denna målning är nästan 2,5 x 3 meter stor och är ett perfekt exempel på pre-Monet-impressionism. Det här konceptet med den visuella sanningens utseende (sannolikhet) och synvinkel började inte med Monet, eller ens med de Piles (4), och sannolikt har många konstnärer haft det i tankarna ända sedan de gamla grekerna som målade bakgrundsfasader till pjäser (5). För att se denna målning som en helhet (i verkligheten förstås) måste man stå minst 10 meter bort. På grund av hur Velazquez hanterade kanterna i målningen, och i mindre mån valörerna, verkar målningen helt av sig själv trycka tillbaka betraktaren.

Innan du går tillbaka till Velazquez ovan, planera att vara medveten om vilken del du tittar på först och vilken du tittar på därefter, etcetera. Följer ditt öga en väg? Varför? Som jag nämnde förut ligger svaret delvis i kontrasten mellan valörer och delvis i relationerna mellan kanter. Varje kant är relaterad till helheten och till Velazquez avsikt för betraktaren. Detta är inte så enkelt som att ”fixera ditt intressecentrum och gör det gradvis suddigare ju längre bort från det du kommer”. Detta är istället en grundligt avsiktlig och kultiverad målning. Velazquez gjorde iakttagelser enligt sin plan, och avvek sedan från den iakttagelsen för att förbättra och kontrollera den verkan han ville att målningen skulle ha på betraktaren.

Verkan jag beskriver ses mycket tydligt när man står framför den riktiga målningen, även om den inte går helt förlorad i den lilla reproduktionen. Det som många är omedvetna om, möjligen eftersom det inte har slagit dem, är att Velazquez sannolikt visste redan innan han gjorde många av sina målningar varifrån i rummet betraktaren skulle stå och se dem. Denna förhandskunskap avgjorde sannolikt var han stod när han gjorde målningen.

Darren R Rousar är en ateljé-utbildad konstnär och lärare som skriver böcker som lär människor hur man tecknar och målar. Han gör detta genom att först lära dem att se. Hans senaste bok är ”The Sight-Size Cast”. Varannan vecka publicerar han artiklar på SightSize.com.

Fotnoter och referenser:

1. Se denna sida på Google Books.
2. Rullgardinsteknik betyder att slutföra en sektion i taget av en teckning eller målning. Det är motsatsen till att försöka hålla hela målningen i takt. Även om Gammell och alla mina lärare var starkt emot rullgardinstekniken så har många briljanta målningar skapats med denna teknik.
3. Verisimultitude
4. From Central Perspective to Central Composition: The Significance of the Centric Ray, Thomas Puttfarken, Marburger Jahrbuch für Kunstwissenschaft 21. Bd., (1986), pp. 156-164.
5. Plato on Painting, Eva Keuls, The American Journal of Philology, Vol. 95, No. 2 (Summer, 1974), pp. 100-127.
6. Las Hilanderas målades för Don Pedro de Arce, kung Filip IV:s jägare.