Man missar inte den karaktäristiska profilen av Skuleberget på Höga Kusten – ett världsrekord i landhöjning. Flera stigar leder till toppen och turen kan göras av både stora och små med normalfysik. Följ med på vår tur en dag med varierande väder.

Trots att regnet just har smattrat mot vindrutan på bilen kör vi in till Skulebergets parkering för att bestiga berget. Dagen för vårt besök är vädret oroligt och det är bara att ta på regnjackan och påbörja vandringen. För att få se olika sidor av berget och utsikten därifrån väljer vi att ta en stig upp och en annan ner.

En ryggsäck med en vattenflaska och en jacka är bra att ha med sig; det är bra att kunna ha två händer fria och så gäller det förstås att vara lite rustad vid fysiska strapatser.

Den branta och något krävande Grottstigen (600 meter) är kortare än Södra Bergsstigen (2,5 km) och Östra Bergsstigen (2,7 km) och vi väljer att ta den uppför med tanke på att där kan finnas hala partier efter regnet.

På Höga Kusten, längs E4:an, mellan Härnösand och Örnsköldsvik ligger Skuleberget med sin karaktäristiska profil. Berget är den plats i världen som har höjt sig mest sedan istiden, vilket ger det världsrekordet i landhöjning. För drygt 10 000 år sedan när isen hade smält låg det mesta av Höga Kusten under vatten, men Skulebergets topp stack upp som en liten ö. När isen inte längre tryckte på började landet höja sig och berget har sedan dess höjt sig 286 meter över havet. Nu mäter toppen av berget 297 meter över havet.

Vi startar på ungefär 45 meter över havet. För att komma högst upp finns det flera sätt; den äventyrlige och klättersugne kan välja på flera leder i Europas största via ferrata-anläggning, men de flesta väljer någon av gångstigarna upp. Via ferrata är en klätter- och vandringsled i brant terräng där en metallvajer är dragen för att underlätta framkomligheten. Det finns också en linbana upp till toppstugan och dess servering, men just nu är den stängd.

I naturumet får vi veta att det har varit särskilt populärt i år att besöka Skuleberget och det är svenskar som kommer. Tidigare har de brukat ha många tyskar och holländare som har kommit.

Så längs stigarna finns det många att hälsa på. En kvinna bär sin hund ett stycke och konstaterar att den verkar ha anlag av bergshund eftersom den trivs så bra där och lätt tar sig fram, men lite för snabbt för matte.

Stigarna är välmarkerade och väl efterhållna, med trappsteg av trä som skruvats fast i berget, stegar på de brantaste ställena och ledstänger av trä, eller kedjor som löper genom öglor fästa i berget. Stigen passar de flesta med normal fysik, men yngre barn har lättare att gå någon av de längre och mindre branta stigarna.

En krökt rot blir ett bra handtag för att ta klivet upp på ett mindre stenblock och vidare längs den stökiga terrängen. Vi stannar för att se på växter omkring oss; här finns en del växter som är ovanliga i området. Vi ser till exempel tuvbräcka, med sina små, vita blommor, som egentligen är en typisk fjällväxt.

Utsikten över Skuleskogen och fjärden nedanför är slående och på ett flertal ställen finns informationsskyltar som pekar ut viktiga landmärken framför oss. Här ser vi till exempel ut mot Sveriges högsta ö – Mjältön, 236 meter.

Då och då får vi lov att invänta människor som kommer uppifrån och som ska passera, men pauser är välkomna på den branta vandringen uppåt. Här är människor vänliga och väntar tålmodigt; man behöver inte känna stress när man går på stegarna.

Halvvägs upp för Grottstigen finns Kungsgrottan. Den har fått sitt namn av att Karl XI en gång besökte den i slutet av 1600-talet, men den kallas också för Rövargrottan, på grund av sägner som säger att rövare höll till på platsen.

Från grottans plats på bergssidan har vi en imponerande utsikt. Solen skiner nu och vattenånga stiger upp ur skogen på flera ställen.

Väl uppe på toppen möter vi människor i alla åldrar, små barn i bärstol på förälderns rygg och yngre barn som stolta nått toppen av egen kraft. Här njuter man av utsikten från restaurangen, med medhavd matsäck i raststugan eller helt enkelt sittandes på berghällen. Några regndroppar försöker utmana vår upplevelse, men snart skiner solen igen.

En bit nedanför bergets topp löper ett metallband som utmärker högsta kustlinjen på 286 meter över havet.

På en lättgången, slingrande skogsstig går vår färd sedan nerför längs Östra Bergsstigen. Här i granskogen är det fullt av blåbärsris. Den här stigen är mycket olik den väg vi gick uppför och det här känns mer som en sluttande skogspromenad, iallafall tills vi gått en bit neråt. Då lutar stigen mer, men utan att kännas riktigt brant. Skogen förändras till mestadels tall och lövträd. På marken hittar vi fortfarande blåbär, men också mycket mossa och skogsfräken.

Skuleberget är ett av Höga Kustens få kalottberg, där den karaktäristiska ”kalotten” med granskog högst uppe på berget kommer av att den delen ligger ovanför den högsta kustlinjen och alltså inte har påverkats av havet. Därför finns den finare jorden som granen trivs i kvar. Området nedanför ”kalottens” rand, som brukar vara påtaglig, har befunnit sig under vatten och på olika vis påverkats, vilket har gett upphov till en annan naturtyp.

Den betydligt flackare östra stigen tar längre tid än Grottstigen och hela turen, med stopp för att titta på utsikten på väg upp, fika på toppen och stopp för att äta blåbär på nervägen, tar ungefär tre timmar.

Den som söker mer äventyr än vad gångstigarna erbjuder väljer någon av via-ferrata-lederna av olika svårighetsgrad. Hjälm, klättersele och Y-slinga finns att hyra på plats. Här finns också klätterinstruktörer som ger en säkerhetsgenomgång innan man börjar klättringen.

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för vilseledande information. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi bevakar viktiga nyheter som annars kan ignoreras. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.