Två välbevarade samiska skelett och fem kranier är på drift i det svenska museisystemet. De inblandade institutionerna har olika teorier om vad som hänt med kvarlevorna, som grävdes upp i Västerbotten 1950, men ingen vet säkert. Förutom att fallet rör upp känslor kring Sveriges historiska övergrepp mot samerna, så är själva försvinnandet lite av ett mysterium. Hur kan två välbevarade skelett med kläder bara gå upp i rök?

Efter några mörka århundraden med gravplundringar, handel med samiska skallar och kränkningar i rasbiologins namn, är samer måna om att få tillbaka alla kvarlevor som har stulits från förfädernas gravar. En del av dem har legat eller ligger nu i samlingar på museer, universitet och institutioner runtom i landet. Återbegravningarna är enligt Sametinget en del i att få upprättelse från svenska staten, som stått för en stor del av förtrycket.

Samiska förfäder ska begravas på nytt

Sommaren 2018 planeras den största återbegravningen i Sverige hittills. Då ska benresterna som grävdes upp i samband med en utgrävning på Gammplatsen i Lycksele 1950, läggas ned i jorden igen. Fyndet bestod av 30 samiska kranier och två hela skelett. Det är dock bara 25 kranier som har kommit tillbaka. De övriga fem kranierna och de två välbevarade, koltklädda skeletten är spårlöst försvunna.

Vilka omständigheterna kring utgrävningen på Gammplatsen än var, så är frågan om uppgrävda gravar laddad för många samer. Mikael Jakobsson, som är ordförande i Lycksele sameförening, befarar att de försvunna kvarlevorna har hamnat i orätta händer.

– Jag tror man kan vänta sig precis vad som helst. Det var ju en handelsvara en gång i tiden. Kanske inte på 50-talet, det hoppas jag verkligen inte, men man vet ju aldrig, säger Jakobsson.

Beröringsskräck

Jakobsson var den första som blev kontaktad när arkeologen Susanne Sundström på Västerbottens museum (VBM) upptäckte de samiska kvarlevorna i ett magasin för något år sedan. De hade kommit med en leverans från Historiska museet i Stockholm tillsammans med stenåldersmaterial som Sundström hade beställt.

Sundström ger ett lite tveksamt intryck när hon svarar på frågor om de försvunna skeletten. Det här är första gången som hon har att göra med en återbegravning. Hon tycker att det är svårt att veta hur man ska förhålla sig till det hela.

– Det här är ju ett känsligt ämne. Det vi tycker är viktigt nu i det här sammanhanget är att inte fastna i något, om det inte går att göra något åt det.

Sedan de förstod att museet har det här materialet så har de försökt att göra allting enligt regelboken, säger hon. Hon betonar att hon verkligen tar frågan på allvar.

Mikael Jakobsson verkar van vid att folk runtomkring inte riktigt vågar närma sig ämnet. ”Beröringsskräck” kallar han det. Kanske vet de inte hur de ska göra för att göra rätt, säger han. Men han hoppas att museerna går till botten med frågan.

– De här som är borta, man kan inte bara släppa dem och säga att ”de har säkert försvunnit någonstans”. Om museerna inte gör sitt bästa för att hitta de här försvunna så kallade delarna, då vet jag inte hur man ska gå tillväga. Men det är klart, de kanske inte törs göra något förrän vi från samiskt håll säger: ”Kör på, gör ert bästa!”

Drog ut på tiden

När Historiska museet i Stockholm hittade de 25 kranierna för några år sedan vid en genomgång i sitt magasin, hade de legat där bortglömda i över 60 år. Benen hade skickats till Stockholm 1950 för att man ville att den framgångsrika osteologen Nils-Gustaf Gejvall skulle göra en analys av materialet.

Man har dock inte hittat några rapporter som visar att analyserna någonsin blev genomförda. Gejvall var en mycket upptagen man, berättar Historiska museets antikvarie i osteologi, Leena Drenzel:

– Det var väldigt vanligt att just benmaterialet blev kvar här eftersom det fanns osteologisk kunskap endast här i Stockholm just då på 50-talet.

Språkpaket ska hjälpa samiskan att överleva

Kanske var det för att det drog ut på tiden som ärendet till slut föll i glömska. Anställda har gått i pension, bytt jobb, gått ur tiden eller bytts ut.

Men medan man lätt kan hitta förklaringar till hur det kom sig att kvarlevorna blev bortglömda, är det desto svårare att förklara hur en del av dem bara försvann – två välbevarade, koltklädda skelett och ytterligare fem kranier.

Olika bud

Trots att det ingår 110 ton ben i Historiska museets osteologiska samling har de bra ordning i magasinet, säger Drenzel. Därför borde även de båda skeletten ha kommit fram om de fanns där.

Men om de inte finns kvar på Historiska – var finns de då? Inget av museerna vet. Tittar man närmare på saken så skiljer sig museernas information och teorier åt. Det talar i det närmaste mot varandra. Sedan kvarlevorna hittades har VBM och Historiska försökt att spåra de försvunna delarna, så att de ska kunna begravas tillsammans med övriga kvarlevor som grävdes upp vid samma tillfälle.

– Två nästan hela, eller stora delar av, skelett med bra textilier kvar. Det är ju konstigt att det bara går upp i rök. Någonstans borde de finnas, säger Susanne Sundström.

Hon har följt upp några tips när hon försökt att spåra materialet, men hittills utan framgång. Det kan ha varit intressant för flera typer av experter, säger hon, exempelvis konservatorer.

Det kan finnas flera orsaker till att benrester försvinner, säger Kent Andersson, avdelningschef för kulturhistoria och samlingar på Historiska. Kanske har det förlorat sin identitet av en eller annan anledning. Det kan också ha lånats ut för att någon annan skulle göra en analys på det, och så kom det aldrig tillbaka. Ibland plockar man också ut enstaka material för att göra en C14-datering eller liknande, berättar han.

Leena Drenzel har en annan teori. Enligt henne tyder en av Historiska museets anteckningar från 1951 på att de hela skeletten aldrig levererades, och att en del benrester från fyndigheten även fanns på VBM vid tidpunkten. 1951 skickade Historiska en låda med föremål till VBM. Drenzel säger att kläderna från skeletten kanske fanns bland de föremålen.

Men det ser Jans Heinerud, chef för VBM:s kulturmiljöavdelning, som omöjligt. ”Benresterna” som Drenzel nämner är bara benfragment och kan inte avse de hela skeletten. Skeletten var välbevarade och ska ha paraffinerats inför resan till Stockholm, för att ta så lite skada som möjligt av den långa transporten. Och att koltarna skulle ha funnits bland föremålen håller inte heller:

– En sak är viktig: om man har tagit bort paraffinet och tagit av kläderna, då måste det finnas en undersökningsrapport från Historiska på den textila enheten, säger Heinerud.

Möjligen flyttades de koltklädda skeletten till någon annan institution, säger han. Gejvall hade samtidigt uppdrag på flera olika institutioner, så en möjlighet är att han flyttat kvarlevorna till en annan plats i det egna jobbet. När Henierud jobbade på ett museum i Jämtland på 90-talet, var han med om ett fall när skeletten som Gejvall hade undersökt levererades från flera olika enheter.

På 70- och 80-talen gjordes en del stora omflyttningar i museivärlden, berättar Heinerud. Kanske har kvarlevorna försvunnit i någon flytt, eller så kan någon siffra ha blivit fel i ett katalogkort någonstans.

Unikt fynd

Det kan dock tyckas lite märkligt att två så välbevarade skelett skulle försvinna på en mindre institution. Historiskas enorma samling med 110 ton ben säger man sig ha bra koll på. Borde inte mindre ha ännu bättre koll på sitt material? Fyndet är också så pass unikt att man antagligen skulle ha vara medveten om dess existens. Susanne Sundström påpekar att det även borde finnas fotografier av fynden.

Därtill har Sametinget i omgångar sedan 2007 gått ut och krävt en fullständig identifiering av allt samiskt skelettmaterial i alla statliga samlingar, för att de ska kunna återbegravas.

Men trots att frågan har varit i hetluften i några år vet man fortfarande inte hur många samiska kvarlevor som finns i museernas samlingar, enligt en rapport om mänskliga kvarlevor i offentliga museer från maj 2016 som Leena Drenzel var med och utformade.

– Det är ju intressant att material hamnar på villovägar så här. Det visar ju ett ansvar från oss, men också från Västerbottens museum som är viktigt att tänka på, säger Kent Andersson.

Renens vinterbete en ödesfråga för storslagna fjäll

Sedan 1950 har mycket hänt i museivärlden. Enligt Susanne Sundström har man en helt annan respekt för mänskliga kvarlevor. Idag hade man inte på samma sätt grävt upp en gravplats som den på Gammplatsen, säger hon.

– Man kan ju ifrågasätta saker som skedde då. Framförallt är det viktigt för [samerna] att få tillbaka dem. Att de bara kunde försvinna, det är ju gåtfullt. Vi ska anstränga oss ytterligare lite för att se om det går att reda ut vad som har hänt, säger Susanne Sundström.

Mänskliga kvarlevor på statliga museum

Inför kunskapssammanställningen ”Mänskliga kvarlevor vid offentliga museer” svarade 240 av 390 museer på enkäten, det vill säga drygt 60 procent. Av de museer som svarade har 66 angett att de har mänskliga kvarlevor i sina samlingar. Den siffran är alltså ett minimum för det totala antal offentliga museer i Sverige som har mänskliga kvarlevor i sina samlingar. Det kan förutsättas att ett mindre antal ytterligare museer har mänskliga kvarlevor men inte fångades upp av enkäten. Det totala antalet kvarlevor på museerna är okänt men kan med säkerhet räknas i tiotusental baserat på allmän kunskap om de större arkeologiska museernas samlingar. (Källa: FoU)