Annie Lööf är den första talaren under Almedalsveckan som haft en regelrätt hejaklack inför sitt framträdande. Det säger rätt mycket om hennes politiska framtoning – mycket ungdomlig entusiasm, och känslan står i centrum.

Ibland på bekostnad av nyanserna och detaljerna, får man tillägga.

Sverigedemokraterna anklagas ofta för att spela på negativa känslor, men det var ett anmärkningsvärt mörkt tal Lööf levererade, om man ser till orden och bilderna som användes. Det var ”ångestfyllda skrik”, ”förtvivlad gråt”, en ”klump i bröstet”, ”tänk om det ofattbara hänt”, ”strupen snörs ihop” och så vidare för att illustrera allt från rasism till vårdköer. Det återkommande omkvädet ”Det är allvar nu” kanske ansågs motivera tonen.

– Vinden som blåser genom Sverige, som viner över hela västvärlden, som är ytterst påtaglig i Europa. Den är iskall.

Det vore för snällt att kalla Lööf för en stor talare, men vill man i stället vara lite elak skulle man kunna säga att hon visade hyggligt demagogmaterial på Almedalens scen inför den hittills största publiken – 3 900. Och om hon förespråkat något annat än den officiellt korrekta värdegrunden hade hon säkert anklagats för att vara populist.

Lööfs Almedalsutspel – ett intensivt integrationsår för nyanlända – tycks också helt rätt ihopsatt för att kännas rätt i magen. Intensiv praktik inom bristyrken. Hårda krav på 50 timmars jobb och studier i veckan. Alltsammans finansieras av att de nyanlända dessutom lånar till alltsammans i CSN-anda.

– Sverige kan förvänta sig mer av de nyanlända och de nyanlända ska kunna förvänta sig mer av Sverige, sade Lööf.

Gott så, men man måste nog ha en hel del ungdomlig entusiasm i kroppen, oavsett ålder, för att inte lite cyniskt misstänka att ett sådant här projekt kan dundra rakt in i en del hårda, mänskliga realiteter.

Tidigare under dagen hölls ett ambitiöst ekonomiskt seminarium, och som lök på laxen även en debattartikel i DN, där en plan för ”århundradets arbetsmarknadsreform” presenterades: 100 000 fler ska i jobb genom åtgärder som lägre ingångslön, borttagna arbetsgivaravgifter, konkurrensutsatt arbetsförmedling och borttagna turordningsregler.

Men när Centerns partiledare stod på Almedalens scen fanns det knappt en siffra så långt ögat nådde. Hon sköt in sig på publikens hjärtan och mellangärden snarare än deras hjärnor.

Som på beställning, under hennes inledande brandtal mot hot, hat och rasism, så dök nationalsocialistiska NMR upp och väsnades. På så vis spelade de elegant rollen som representanter för de ”fega kräk som inte respekterar människovärdet” som Lööf just talat om, och sögs in i hennes dramaturgi.

– Gör detta er nöjda? Gör det er stolta? Är detta det samhälle ni vill ha? löd Lööfs på förhand skrivna, retoriska frågor, som nu liksom fick en konkret mottagare. De möttes av ytterligare oväsen, men mycket mer än så blev det inte av NMR:s aktion.

Annars var det ju lite pikant att hon även två gånger uttryckligen angrep ”islamister”, en term som väl beskriver de två centerpartistiska nämndemän som gjorde skandal tidigare i år med sina shariainfluerade resonemang i en misshandelsdom.

Och för att måla upp bilden av ”värderingskampen” drog Lööf sig inte för att slira betänkligt på detaljerna för att kamma hem den känslomässiga effekten: De omtalade separationerna av barn och vuxna hävdade hon skett för ”att de försökt ta sig in i USA”, men det gällde i verkligheten personer som medvetet gått över gränsen illegalt i stället för att gå till en gränsövergång och söka asyl. Det ”öppna vidriga hat” som fotbollsspelaren Jimmie Durmaz enligt Lööf möttes, och som ”knappt visste några gränser” av har sedan en tid tillbaka visat sig vara en kärleksstorm med lite spridda genuina hatkommentarer och en bot-attack. Listan kan göras längre.

Det som också var intressant för höstens val var att de politiska attackerna i talet var helt reserverade för Stefan Löfven – bortsett från ett kort, högst väntat konstaterande att Centern aldrig kommer att samarbeta med ni-vet-vilka, vilket drog ner den längsta applåden. Centern vill bilda regering med Alliansen. Men:

– Skulle det behövas ökat stöd för att få igenom politiken vill vi söka det över blockgränsen.

Ingen större skillnad där mot hur det lät 2014, alltså. Dörren är fortfarande både öppen och stängd.

Den vilda tjuren galopperar ut på gatan från rodeon – se när cowboyen griper in

Slav under kommunismen