Han fick Nobelpriset för sin ”nyskapande dramatik och prosa som ger röst åt det osägbara”. Men i grunden är Jon Fosse poet. I hans pjäser och romaner finns en ständig längtan till poesins värld; själva fundamentet i hans mäktiga försök att gestalta de yttersta förutsättningarna för den mänskliga tillvaron.
Då norrmannen Jon Fosse tog emot Nobelpriset i litteratur den 10 december förra året bestämde han sig för att inte ge några intervjuer. Men vid tidigare tillfällen har han konsekvent haft en sak att säga: att han ser sig först och främst som poet: ”Nynorskan fungerar perfekt för att skriva poesi, och det är ju det jag gör oavsett om jag skapar en pjäs eller en roman” (Svenska Dagbladet 20/5 2018). Trots detta har Fosses poesi kommit bort i Nobeluppmärksamheten, liksom i Svenska Akademiens prismotivering: ”för hans nyskapande dramatik och prosa som ger röst åt det osägbara”. Jag vill här avhjälpa denna brist. Vad gör egentligen Jon Fosse, frågar jag mig, när han enligt egen utsago befinner sig vid hela författarskapets källsprång? Hur ser världen ut i Dikt i samling (Oslo: Samlaget, 2021), i de 350 dikter i åtta samlingar utgivna 1986–2016 som där återfinns? På svenska finns från år 2010 en del översatt av Marie Lundquist, under titeln Långsam musik.
