Frågan dök upp i mitt flöde. En mamma, vi kan kalla henne Sandra, beskrev hur hon hade tagit med sina barn för att bada, precis som sonen uttryckt önskemål om under morgonens frukost. Efter 10 minuter på stranden deklarerade sonen att han tröttnat: ”Det är inte alls roligt här! Vattnet är kallt och det finns ingen att bygga sandslott med. Jag trodde att det skulle finnas någon som ville bygga med mig här, men det gör det inte. Jag vill åka hem!”

Mamman fortsatte texten: ”Jag är så fruktansvärt trött på ungarnas gnäll. Om vi åker till stranden är det inte roligt. Fastän de bad om det. Om vi stannar hemma är det långtråkigt. Om vi reser bort är det för stressigt. Det spelar liksom ingen roll vad jag erbjuder för det blir ändå alltid gnäll. Vad gör man?”

Min erfarenhet är att barns ”gnäll” oftast avtar när de upplever att de får förståelse och respekt för sin upplevelse. 

Eftersom jag misstänker att den här mamman inte är ensam om sina upplevelser och funderingar, så här i sommartid, återger jag mitt svar till henne här nedan, i hopp om att det kanske kan vara till hjälp för fler. 

Svar:

Men allvarligt talat, Sandra, vad sjutton trodde du!? Du ville väl ha barn, och nu när du har det så gnäller du på det! Sluta klaga!

Nej, självklart menar jag inte det jag skrivit. Men jag är nyfiken på din instinktiva reaktion när du läste det jag skrivit. Vad väckte mina ord i dig? Jag gissar att du blev förbannad? Eller förvånad? Du skrev ju här för att du ville få förståelse och kanske stöd, eller hur?

Min gissning är att din pojke känner och behöver ungefär samma sak, när han kommer till dig och säger att han inte vill mer och att det inte blev som han tänkt sig: förståelse och kanske stöd. Kanske skulle han gilla att höra:

– Attans vännen! Vad trist att det inte blev som du tänkt dig. Jag fattar att du känner dig besviken. Vill du sitta här hos mig en stund eller vill du hitta på något annat tills det är dags att åka hem?

På så sätt visar du att du förstår och respekterar hans känsla och att du bestämmer när det är dags att åka hem, eftersom du också vill ta hänsyn till det andra barnet och till dina egna behov och önskemål

Det är väldigt svårt att förändra ditt barns inställning till en aktivitet. Det du kan förändra är din reaktion på barnets inställning. Vilket i sin tur påverkar den fortsatta utvecklingen.

Min erfarenhet är att barns ”gnäll” oftast avtar när de upplever att de får förståelse och respekt för sin upplevelse (vilket inte alls är detsamma som att du som vuxen håller med barnet i det hon uttrycker). Jag har också märkt att barns gnäll nästan alltid stiger i volym och omfattning när vuxna ”säger emot”, kritiserar eller ifrågasätter det barnet uttrycker. Det kan tex låta så här:

– Vi har bara varit här i tio minuter, du kan inte gärna veta redan nu att det är tråkigt.
– Det är för din skull vi har åkt hit, så det är faktiskt inte okej att du klagar.
– Man får inte roligare än man gör sig!

Många barn tolkar den här typen av kommentarer som att föräldern inte verkar förstå. Vad gör man när någon inte förstår? Man försöker förklara bättre och mer, eller hur? I barnets värld är det lika med att gnälla mer. Upprepa det redan sagda, men lägga på ytterligare gnällvibrato i tonen och höja volymen några decibel.

Summa summarum: Det är väldigt svårt att förändra ditt barns inställning till en aktivitet. Det du kan förändra är din reaktion på barnets inställning. Vilket i sin tur påverkar den fortsatta utvecklingen.

Vill du också berätta för barnet hur hans reaktioner påverkar dig? Att det är ganska trist att försöka tillgodose hans önskemål och nästan omgående mötas av negativ inställning. Det är förstås fritt fram att prata med barnet om det. Mitt tips är dock att undvika att göra det i själva situationen – eftersom det nästan helt säkert bara kommer att leda till sämre stämning – och istället göra det vid något annat tillfälle, tex i samband med nattningen på kvällen, när ni är kompisar och stämningen är god. Då är chansen hygglig att han vill lyssna på hur det är för dig när han blir sådär negativ och då har ni förmodligen förhållandevis goda chanser att prata om hur ni tillsammans kan göra nästa gång det blir på liknande sätt.

Petra Krantz Lindgren

Petra Krantz Lindgren är föreläsare och författare, och har bland annat skrivit boken ”Med känsla för barns självkänsla”. Hon arbetar med föräldrar och pedagoger som vill utveckla sina relationer med barn, där grunden är ömsesidig respekt och samarbete. Hon är beteendevetare och har en grundutbildning i psykologi, samtal och kommunikation. Den här texten publicerades ursprungligen på hennes blogg. 

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för felinformation. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.