Bra jobbat! Vad duktig du är! Vilken fin teckning du har gjort!

Detta är exempel på sådant jag undviker att säga, både till mina barn och till andra människor, och jag har skrivit flera texter här på bloggen om varför jag tycker att föräldrar bör vara sparsamma med att bedöma och berömma barn. Jag har skrivit att jag är tveksam till att berömma barn eftersom jag tror att det lär barnen att lyssna mer efter andras godkännande än efter sin egen inre röst och längtan. Jag har skrivit att beröm kan skapa otrygghet eftersom det bakom varje positiv bedömning också lurar ett hot om kritik (om du är duktig idag kan du förstås vara dålig imorgon). Jag har skrivit att beröm erbjuder en ganska instabil grund för kontakt och förtrolighet, att intresserade frågor ofta är mer ändamålsenliga. Nästan varje gång har jag mött samma invändning:

”Men alltså, det är ju så världen och hela vuxenlivet fungerar! Vi blir bedömda – först i skolan och sedan av chefen och kollegorna. Föräldrars uppgift är väl ändå att förbereda barnen för det verkliga livet!?”

Den underliggande tanken tycks vara att eftersom unga och vuxna människor ofta bedöms och betygssätts så bör vi vänja barnen vid det redan från början. 

Samma argument – att det är bra att tidigt vänjas vid bedömningar – hörs också från de som anser att barn bör få betyg redan från fjärde klass i skolan (och inte som idag, från sjätte klass). Den underliggande tanken tycks vara att eftersom unga och vuxna människor ofta bedöms och betygssätts så bör vi vänja barnen vid det redan från början. Så att de är väl förberedda och vet vad som väntar.

Eftersom invändningen är så vanlig vill jag gärna dela mina tankar och funderingar kring den.

Är det verkligen så här världen fungerar?

Vissa delar av världen gör det, det håller jag med om. Men inte hela världen. Det finns delar av mitt liv, ganska stora faktiskt, där jag inte blir bedömd och betygsatt. Jag tänker på relationerna till mina vänner och min familj. Där får jag vara precis som jag är, där är jag välkommen och omtyckt, oavsett om jag presterar bra och är duktig. Detta är också det verkliga livet. Är det inte viktigare att föräldrar lär barnet om den delen av livet?

... om vi vill att våra barn skall växa upp och veta att de är värdefulla oavsett vad de presterar, måste vi då inte också agera för att förverkliga den värld vi drömmer om?

Bedömningar, betyg och etiketter kommer de att mötas av och få tränas på i så många andra sammanhang – i skolan, på fotbollsträningen, på första sommarjobbet. Men var, om inte i hemmet, skall de lära sig om den villkorslösa kärleken och acceptansen? (Och nej, jag tror inte att vi både kan bedöma våra barn och förmedla att vi älskar dem villkorslöst. Det är två skilda budskap i samma kanal och jag ser en överhängande risk att det ena budskapet väger tyngre än det andra. Den risken är jag inte beredd att ta.)

Hur vill vi att världen skall fungera?

Hur vill du? Det stämmer ju att bedömningar och betyg är en del av vuxenlivet. Många människor har lärt sig att deras värde ligger i vad de presterar. Att bra prestationer gör en människa mer värd än mindre bra prestationer. Att misslyckanden betyder att man är värdelös och framgångar att man är värdefull. Men är det verkligen så här vi vill att det skall vara?! Om vi inte vill det, om vi vill att våra barn skall växa upp och veta att de är värdefulla oavsett vad de presterar, måste vi då inte också agera för att förverkliga den värld vi drömmer om? Det kommer inte att bli någon förändring om vi fortsätter göra likadant.

Är inte barndomen viktig i sig?

Är huvudsyftet med barndomen verkligen att förbereda barnen för vuxenlivet, genom att vänja dem vid det som komma skall? Kan man inte istället tänka sig att det finns en poäng med att låta barnen vara barn och njuta av barndomen? Jag tänker att barndomen är och bör vara ”liv i sig” – inte bara en förberedelse för framtida liv.

I somras läste jag en bok av Alfie Kohn. Han skriver ironiskt och tänkvärt om påståendet att barn bör förberedas för vuxenlivet, genom att utsättas för de utmaningar och svårigheter som hör vuxenlivet till:

”När jag hör folk klaga på att deras barn slipper arbeta hårt, skyddas från oundviklig konkurrens, berövas fördelarna med skrapade knän och så vidare, är jag frestad att svara med ironiskt fejkad hjärtlighet:

Rätt! Och vet ni vad mer de där veka föräldrarna gör? De läser för sina barn på kvällen! Inte bara det, de läser vilken bok barnet än kräver – för deras älskade små änglar är ju universums centrum, eller hur? Det kan jag i alla fall säga: De där rackarungarna kommer att få en rejäl chock när de kommer ut i den verkliga världen och upptäcker att ingen kommer att krypa i säng med dem och läsa högt medan de ligger där och inte gör någonting. Ledsen Charlie – det är inte så livet fungerar. Om du vill veta vad en bok handlar om så kommer du att behöva ta reda på det själv!”

Tänk om det är så att erfarenheten av att vara villkorslöst älskad och accepterad ger barnet en egen inre trygghet och gör henne mindre sårbar för de bedömningar hon kommer att möta i vuxenlivet.

Hjälper vi verkligen barnen genom att vänja dem?

En annan fråga är förstås också huruvida det verkligen hjälper barnen i deras framtida vuxenliv att vi bedömer och betygsätter dem när de är små. Tänk om det är precis tvärtom! (Vilket jag tror att det är.) Tänk om det är så att barnen är mer hjälpta av att växa upp utan bedömningar och etiketter. Tänk om det är så att erfarenheten av att vara villkorslöst älskad och accepterad ger barnet en egen inre trygghet och gör henne mindre sårbar för de bedömningar hon kommer att möta i vuxenlivet.

I våras satte jag små små frön i krukor. Jag gav dem näring, värme, ljus och vatten. När de första stjälkarna vuxit en bit stagade jag försiktigt upp dem. Jag väntade på gynnsamt väder innan jag satte ut de små plantorna på en skyddad plats i trädgården. Om några år, när rotsystemet utvecklats och de blivit mer tåliga planterar jag kanske om dem i ett lite mer utsatt läge, viss om att de då kommer att klara det. Hur gör du med dina växter? Ger du dem optimala möjligheter att utvecklas eller ställer du ut dem i ett näringsfattigt, mörkt och frostigt hörn av trädgården, med tanken att det är ett bra sätt att förbereda dem för det verkliga livet? Hur tycker du att vi skall göra med barnen?

Självklart skall vi förbereda våra barn inför vuxenlivet! Frågan jag vill lyfta i den här texten är hur vi bäst gör det. Vad tycker du? Vilka är dina svar på de fyra frågor jag ställer?

Petra Krantz Lindgren

Petra Krantz Lindgren är föreläsare och författare, och har bland annat skrivit boken ”Med känsla för barns självkänsla”. Hon arbetar med föräldrar och pedagoger som vill utveckla sina relationer med barn, där grunden är ömsesidig respekt och samarbete. Hon är beteendevetare och har en grundutbildning i psykologi, samtal och kommunikation. Den här texten publicerades ursprungligen på hennes blogg. 

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för felinformation. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.