– Aldrig att jag tänker bjuda Johan på mitt kalas. Jag hatar den idioten. Vad skönt det vore om han var död!
– Nämen så säger man inte! Man kan tycka illa om människor men man får faktiskt inte önska livet ur dem.

Vissa saker säger man bara inte, eller hur!? Man får faktiskt inte uttrycka att man önskar att någon skall dö eller skadas. Det är inte okej att kalla andra människor för jävla idiot eller dåre. Och svära – det gör man helt enkelt inte. Så är det bara!

Mellan raderna uppfattar barnet att föräldern säger: ”Vilka ord du väljer att använda är viktigare för mig än vilka känslor du har.”

I syfte att lära barnen regler som dessa strävar många föräldrar efter total konsekvens. Det är aldrig okej att prata på det här sättet. Aldrig! Därför markerar föräldrarna genast och vägrar lyssna på barnen när de använder språk som ogillas. Jag har stött på många föräldrar som vittnar om hur bra det här ”funkar”: ”Vi har nött in budskapet att de här sakerna säger man bara inte och nu har barnen faktiskt slutat prata så!”.

Varje gång jag hör en förälder berätta det här för mig undrar jag: är det så att barnen slutat prata med ord som föräldrarna ogillar eller är det möjligen så att barnen slutat prata? Då menar jag förstås inte slutat prata i bemärkelsen ”blivit helt tyst” utan snarare ”slutat berätta om viktiga upplevelser och känslor”.

Föreställ dig att du kommer hem från jobbet, trött och ledsen efter en riktigt jobbig dag. Du sjunker ner vid köksbordet och utbrister: ”Min chef är helt dum i huvudet.” Din partner höjer ett irriterat ögonbryn och säger sedan med skarp röst: ”Vet du vad! Det är inte okej att prata sådär om andra människor!” Vad händer i dig då? Jag gissar att du känner dig ledsen? Kanske arg? Tänker att din partner inte fattar ett skit? Inte vill förstå dig? Hur gör du nästa gång du kommer hem och känner dig trött och ledsen efter ännu en jobbig dag med chefen? Kanske drar du dig för att berätta något alls? Det är ju ändå ingen idé. Din partner tycks ju ändå inte vilja fatta.

Barnen tänker att de vuxna inte förstår – inte vill förstå – och slutar så småningom att berätta.

Precis samma process tror jag äger rum i barnen när vi vuxna reagerar på deras berättelser med att korrigera deras ordval: ”så säger man inte!”, ”jag vill inte att du kallar din syster för idiot!”, ”det är inte okej att säga att någon skall dö!”. Mellan raderna uppfattar barnet att föräldern säger: ”Vilka ord du väljer att använda är viktigare för mig än vilka känslor du har.” Barnen tänker att de vuxna inte förstår – inte vill förstå – och slutar så småningom att berätta.

Så visst, det kanske ”funkar bra” att korrigera barnen och att vägra lyssna när de använder ord som vi ogillar – i den bemärkelsen att de slutar använda de orden. Jag är samtidigt orolig för att det ”funkar dåligt” i bemärkelsen att barnen också slutar att alls sätta ord på sina upplevelser och känslor och att kontakten mellan barn och föräldrar reduceras till ytligt vardagsprat.

Betyder det här att föräldrar måste acceptera att barnen kallar sina syskon för idioter, svär och uttalar förbannelser över sina lärare? Kan man inte ha både en god kontakt med sina barn och lära dem att uttrycka sig respektfullt?

Naturligtvis kan man det! Jag tänker att var sak har sin tid. När barnet kallar sin klasskompis för ”jävla idiot” och uttrycker att det vore skönt om han var död kan jag välja att ha överseende med hennes ord i stunden och istället fokusera på kontakt med och förståelse för barnet. Jag kanske säger:

– Oj, det verkar som att du har väldigt starka känslor när det gäller Johan. Jag vill gärna veta mer.
– Han är en skitskalle. Vet du, att när jag inte klarade ett mattetal som fröken gav mig igår så skrattade han och sa till dom andra att jag är ett pucko.
– Jag gissar att du blev ledsen då? Att du vill veta att du duger oavsett om du klarar mattetalen eller inte?
– Mm. Fröken skrattade också lite. Sa att jag måste börja använda det där huvudet som jag har fått …

Att jag bemöter barnets påstående att ”Johan är en idiot” med att be henne berätta mer betyder inte att jag accepterar hennes sätt att prata.

Att jag bemöter barnets påstående att ”Johan är en idiot” med att be henne berätta mer betyder inte att jag accepterar hennes sätt att prata. Det betyder att jag i stunden prioriterar kontakt och förståelse (Och tur är väl det – annars hade jag kanske inte fått reda på hur jobbigt hon har det i skolan!). Jag är samtidigt helt trygg i vetskapen om att jag har mängder av andra tillfällen (säkert redan idag!) att berätta för mitt barn vad som är viktigt för mig och vilken typ av språk jag uppskattar. Möjligheterna till en nära och förtroendefull relation med mitt barn tror jag däremot minskar varje gång som jag, i stunden, väljer att korrigera hennes ord istället för att försöka förstå hennes känslor.

Vad tror du?

Petra Krantz Lindgren

Petra Krantz Lindgren är föreläsare och författare, och har bland annat skrivit boken ”Med känsla för barns självkänsla”. Hon arbetar med föräldrar och pedagoger som vill utveckla sina relationer med barn, där grunden är ömsesidig respekt och samarbete. Hon är beteendevetare och har en grundutbildning i psykologi, samtal och kommunikation. Den här texten publicerades ursprungligen på hennes blogg. 

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för felinformation. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.