Paul Lewis spelar Mozarts sista pianokonsert i Stockholm
Den brittiska pianisten Paul Lewis efter repetitionerna i Berwaldhallen inför konserterna 16 & 17 maj 2019. Foto: Susanne W Lamm


Den brittiska pianisten Paul Lewis är åter Stockholm, den här gången för att spela Mozarts sista pianokonsert. Vi träffade honom när han repeterade i Berwaldhallen.

Vi smyger in på första raden över scen där Radiosymfonikernas vänförening redan spridit ut sig och tyst sitter och lyssnar på hur dirigenten Andrew Manze finjusterar orkestern till Paul Lewis subtila tolkning av Mozarts pianokonsert nr 27 (K595). De går in och ut ur kompositörens alla finstämda detaljer, balanserar de olika instrumenten mot pianot och mot varandra. Jag hör glasklart detaljer som jag inte lagt märke till förut; repetitionernas dissekering av verket ger mig gåshud på armarna. Det här är sannerligen genialiskt. Som Lewis uttrycker det en halvtimme senare: Mozart skrev musik med sådan lätthet. Det låter oundvikligt.

K595 skiljer sig från Mozarts tidigare pianokonserter både i stil och affekt. Nästan som början på en ny riktning, säger Lewis efter repetitionen:

– Jag tycker att den är den mest Schubert-lika av Mozarts pianokonserter, den har nästan en nostalgisk känsla i sista satsen. Schubert svarar inte på frågor, han lämnar saker öppna, och det finns en sådan känsla i detta verk. På så vis är det en ovanlig pianokonsert av Mozart. Man undrar vart det hade tagit vägen om han hade levt längre.

I Berwaldhallens program kombineras pianokonserten med Gustav Holts symfoniska verk Planeterna och uruppförandet av Katarina Leymans orkesterverk Undulating Blue. Alondra de la Perra som skulle ha dirigerat är sjuk och har ersatts med Andrew Manze, vilket är ett sammanträffande eftersom han råkar vara den dirigent som Lewis för tio år sedan spelade just denna Mozarts sista pianokonsert för första gången med, tillsammans med Skottlands radiosymfoniker. Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna. Jag frågar om det är någon skillnad på hur han upplever pianokonserten idag jämfört med för tio år sedan?

– Man lever sitt liv och man har olika erfarenheter och utvecklas som person. Saker förändras med tid och det är oundvikligt att ta med sig det in [i verket]. Men samtidigt måste man se på musiken från en ny vinkel varje gång man kommer till det, och det är verkligen ett test på huruvida det är bra musik, för om det är [bra musik] kommer den att visa dig något annorlunda varje gång. Det kommer alltid att vara något som du inte såg sist du var med det stycket. Så är verkligen fallet med Mozarts konserter. Det är svårt att beskriva på vilket sätt, i vilka detaljer den är annorlunda, men den är annorlunda (...) Det är så det ska vara. Vi gör något som är flödande och levande och det måste alltid förändras.

Varje ny orkester, dirigent, konserthall och piano han spelar med ger också en ny vinkling.

– Jag tycker att det är en bra sak, även när du hamnar i situationer där du känner att du inte kan uppnå det du avsåg. Jag tycker att det i viss mån är viktigt att inte kämpa emot, utan snarare hitta styrkan i situationen och lära mig något av den.

Lewis är, likt hur han spelar piano, närvarande, genomtänkt och tydlig. Han svarar eftertänksamt och utförligt även på en illa formulerad fråga där vi sitter vid en varsin Steinwayflygel i Berwaldhallens pianorum. Han anlände till Stockholm redan igår kväll efter att ha spelat samma Mozart-konsert i Brasilien och i Berlin och sedan tagit en sväng till Olso. Skandinavien är egentligen inte alls främmande för den här pianisten eftersom han är gift med den norska cellisten Bjørg Lewis som spelar i Vertavokvartetten, och har norsktalande barn. Han förstår till och med lite svenska.

Paul Lewis vid flygeln den 15 maj 2019. Foto: Susanne W Lamm

Man föreställer sig lätt att Mozarts sublima sista pianokonsert är som kompositörens sista djupsinniga ord till världen, särskilt som det är ovanligt vemodigt för att vara Mozart. Det finns emellertid inga bevis för att Mozart kände till att han snart skulle dö när han skrev verket, säger Lewis, som snarare tror att det var något som var på väg att förändras i Mozarts musik på det stadiet, en början på något nytt.

Det är viktigt att som musiker informera sig om vad som hände i kompositörens liv när verket komponerades, eftersom livserfarenhet kommer att speglas i musiken på samma sätt som den som framför musiken tar med sig sin livserfarenhet in i ett stycke. Men det är även relevant att titta på det från andra hållet, säger Lewis.

– Musikens karaktär och vad den förmedlar kastar faktiskt ljus på [kompositörernas] karaktär och var de befann sig i livet. Ibland har kompositören haft en hemsk period i livet och komponerade ändå relativt lättsam och glad musik. Man undrar om det är ett slags utlopp för något annat.

Musik är mer än bara ljud, den förmedlar budskap: Ju bättre musik desto viktigare är budskapet. I en intervju med det australiska QWeekend Magazine i februari säger han att den klassiska musiken samtidigt som den är underhållning i den verkliga världen kommer av en annan värld. Att den på ett direkt sätt kan berätta saker som hade krävt tusentals ord för att förklara men som ändå inte helt kan förklaras med ord. Att framföra musik borde aldrig handla om "titta på mig", säger han till tidningen, för då kommer den andliga och emotionella dimensionen i musiken inte att nå fram.

Jämfört med kompositörer som Rachmaninov eller Tjajkovskij använder sig Mozart av relativt få toner. En Rachmaninov-konsert kan vara imponerande och bekväm under fingrarna, men det är så många "pianistiska saker" på gång i dessa verk, säger Lewis.

– Inga sådana saker sker i Mozart. Det är väldigt transparent.

– Jag tycker det är riktigt att säga att i Mozart är varje ton verkligt betydelsefull. Varje enskild ton har sin plats och sin karaktär och sin färg och sin mening, och man måste vara väldigt tydlig i sina intentioner.

Mozart skapade, liksom de allra flesta andra stora kompositörer, sina egna musikaliska regler. Det enda syftet med att skapa dessa regler är enligt Lewis att bryta mot dem vid rätt tillfälle, att skapa förväntningar och överraska dig, ta dig till platser du inte förväntade dig att bli tagen till.

– I det här verket [K595], i första satsens första övergång där du plötsligt befinner dig i h-moll i en sats i bess-dur är verkligen enastående, och även hur han tonalt går därifrån. Det är chockerande på ett sätt (...) Det är ett fantastiskt ögonblick, även om vi känner den här musiken väl.

– Det är så mycket med Mozart, han skriver musik med sådan lätthet, för även om du har alla dessa överraskningar låter det hela oundvikligt. Det låter som om det bara kunde ha gått i den riktningen, säger Paul Lewis.

Konserterna på Berwaldhallen går under namnet Holsts planeterna och framförs 16 och 17 maj kl 19. Fredagens konsert livesänds via radio.

Efter de två konserterna kommer Paul Lewis, innan maj månads slut, bland annat att spela Haydn, Beethoven och Brahms på musikfestivaler i England och Österrike och sedan göra två soloframträdanden med Beethovens Diabelli-variationer i Bergen, Norge, innan han beger sig till sin födelseort Liverpool där han ska spela Grieg.

Fakta

Om Paul Lewis

Londonbaserade Paul Lewis (1972) föddes i Liverpool, England och började spela piano seriöst när han var 12 år. Han studerade med Joan Havill vid Guildhall School of Music and Drama i London och sedan privat hos pianisten Alfred Brendel. Idag ses han som en av generationens mest framstående pianister. Hans inspelningar med pianoverk av Beethoven och Schubert har hyllats och vunnit prestigefyllda utmärkelser världen över. Han jobbar regelbundet som solist hos orkestrar som Berlinerfilharmonikerna, Bostons, Chicagos och Londons symfoniorkestrar, New York-filharmonikerna, Royal Concertgebouw och många fler.