loading









Susanna Pettersson, överintendent, Nationalmuseum, Stockholm. Foto: Anna Danielsson/Nationalmuseum
Susanna Pettersson, överintendent, Nationalmuseum, Stockholm. Foto: Anna Danielsson/Nationalmuseum
Konst

Överintendent Susanna Pettersson: Konst och kultur är en identitetsfråga

Kristina I Kleinert

Under året kommer intervjuer med kända och okända kulturpersoner publiceras. Det är intressanta och spännande samtal om konstens och kulturens möjligheter, utmaningar och sprängkraft. Historiska tillbakablickar skapar perspektiv på samtiden och en språngbräda för framtiden. I den här artikeln möter vi överintendent och myndighetschef vid Nationalmuseum Susanna Pettersson.

För ett år sedan återinvigdes Nationalmuseum i Stockholm efter en drygt fem år lång renovering. Det kom många prominenta gäster och Kungen, dåvarande kulturminister Alice Bah Kuhnke samt överintendent Susanna Pettersson höll tal och klippte band. Under året som gått har besökare i alla åldrar strömmat till som aldrig förr och den anrika byggnaden har fyllts med såväl inhemska som turistande gäster.

Nationalmuseum som är Sveriges konst- och designmuseum visar konst, konsthantverk och design från 1500-talet fram till idag. Man genomför också tillfälliga utställningar med inlånad konst med olika teman och innehåll. Efter renoveringen presenteras konst samt design och konsthantverk tillsammans längs med en tänkt tidslinje. Det ger en tydlig överblick över hur de olika konstnärliga uttrycken influerat varandra som en del av en större samhällelig trend.

Interiör Nationalmuseum. Övre trapphallen med Carl Larssons målning Midvinterblot. Foto: Anna Danielsson/Nationalmuseum

Susanna Pettersson tillträdde strax innan återinvigningen och har haft ett intensivt första år. Innan dess har hon arbetat i ledande positioner vid bland annat Konstmuseet Ateneum/Finlands Nationalgalleri, Finska Institutet i London och Alvar Aaltomuseet. Under åren har hon också hunnit med att disputera med en avhandling om utvecklingen av 1800-talets samlingshistoria.

Dagen för intervjun möts vi i hennes rum vid historiska Amiralitetshuset på Skeppsholmen, några stenkast från Nationalmuseum. Solen strålar in genom de höga fönstren och utsikten är lika vacker som en av tavlorna på museet. Stilig och elegant med skärpa i blicken och med en karaktäristisk finländsk accent berättar hon om sitt liv och kärleken till konsten.

Som så många som vuxit upp i en kulturintresserad familj kom Susanna tidigt i kontakt med konst och litteratur. Hennes farmor var bildkonstnär, farfar professor i konsthistoria och pappa arkitekt. Som barn var hon mest intresserad av litteratur, och läste och skrev. Det var först i 16 års ålder som hon upptäckte bildkonsten efter att ha sett Per Kirkebys tavlor. Det var då hon visste att hon ville ägna sitt liv åt konsten.

– Jag har aldrig velat måla själv, kanske kände jag mina egna begränsningar. Jag ville skriva, analysera och fundera. I livet har jag gjort olika saker, men de hänger alla ihop och handlar om konst och kultur. Jag har alltid känt att jag står med ena benet i historien och det andra i framtiden, och varit intresserad av hur branschen, kulturindustrins situation kan utvecklas.

Uttrycket kulturindustri låter kommersiellt och verkar vara långt ifrån konstnärens fria skapande och betraktarens personliga konstupplevelse. Vad tänker hon då om konstens och kulturens roll i det samtida samhället?

Konsten är ryggraden i vår västerländska kultur.

- Susanna Pettersson, överintendent Nationalmuseum

– Konsten är ryggraden i vår västerländska kultur. Nu för tiden finns många visuella impulser omkring oss, det är en mängd bilder varje dag via Instagram eller Facebook. Människor har en ganska utvecklad kapacitet att använda och analyserar bilder, men vet kanske inte varifrån de kommer. Dagens bildflöden har ganska många ikoniska komponenter och ett klassiskt bildideal som påverkar än idag. Då kan det vara värt att veta varifrån de kommer och historien bakom. Det är dock viktigt att veta att för att kunna titta på ett konstverk behövs egentligen ingen kunskap, det viktigaste är att man är nyfiken och lär sig något nytt.

Susanna Pettersson, överintendent, Nationalmuseum. Foto: Anna Danielsson/Nationalmuseum

I det här bildflödet som Susanna pratar om och som vi alla upplever nu för tiden, vilket ansvar och möjligheter har konstnären?

– Det är en intressant fråga och något jag funderat på tidigare. Konstnärens roll är att vara en röst i samhället, att skapa något nytt och att inte kompromissa. Det kan innebära att ta ställning till obehagligheter och att inte bara skapa romantiska och idylliska bilder, även om det också är viktigt. De kan lyfta fram komplexa ämnen helt enkelt, och genom konstverk kan man prata om de svåraste ämnen på ett relativt tryggt sätt, säger Susanna.

Konstnärens roll har diskuterats flitigt under historiens gång och konstutövaren har pendlat mellan att vara ett upphöjt geni till att vara ett språkrör för samtiden. Susanna lyfter fram det senare och ger exempel på punkbandet Pussy Riot i Ryssland som hamnade i fängelse efter att de kritiserat det politiska ledarskapet och kinesiska konstnären Ai Wei Wei som internerades för att han kritiserade regeringen för korruption. Hon menar att censuren inte är över, utan att vi måste kämpa för att konstnärerna i dag och i framtiden ska ha möjlighet att skapa fritt.

Jag funderar på de olika former av frihet som finns i samhället. Det finns ju tydliga trender inom konst- och kulturområdet som styr vad som är intressant, lönsamt och vilka som får bidrag. Naturligtvis kan konstnärer välja att skapa fritt med risken att hamna utanför den gängse ramen för vad som är gångbart och politiskt korrekt. Så vilken frihet har egentligen konstnären nu för tiden i Sverige?

Det finns beslutsfattare som definierar vad som är intressant och vad som kanske inte är så intressant.

- Susanna Pettersson, överintendent, Nationalmuseum

– Visst, det finns beslutsfattare som definierar vad som är intressant och vad som kanske inte är så intressant. Så har det alltid varit och samma strukturer gäller i dagens läge, även om konstvärlden och konstfältet är mycket större än på 1960-talet när Bourdieu skrev sina berömda teorier, säger Susanna.

Som statlig institution brottas inte Nationalmuseum med samma svårigheter som enskilda konstnärer. Museets permanenta samlingar breder ut sig på flera våningsplan och verksamheten är stor och omfattande. Det visas såväl historiska konstverk som mer samtida utställningar, exempelvis pågår just nu utställningen 1989 – ​kultur och politik, Skrämmande aktuellt och skrattretande inaktuellt. Majoriteten av konstverken är dock av äldre datum. Jag undrar hur Susanna ser på de klassiska konstarternas långa utvecklingscykel och deras roll som bärare av historia.

– Tar man bort kultur och de klassiska traditionerna då har vi inga ord, inga böcker, ingen musik, ingen dans, ingen arkitektur, inga bilder. Hela världen skulle vara väldigt tom och grå helt enkelt. Men för att kunna förstå kulturens värde för vår identitet så måste vi veta lite om den, säger hon.

Nationalmuseum är som ett levande och interaktivt uppslagsverk, stimulerande ur ett estetiskt, historiskt och allmänmänskligt perspektiv. Susanna berättar att konstens roll också har ändrats under århundradena, tidigare skulle den visa nationernas utveckling och konstnären var mindre betydelsefull. Det förändrades under 1800-talet då den enskilda konstnären kom mer i fokus. Enligt upplysningens ideal så var det viktigt att inte bara kunna arrangera utställningar och publicera konstböcker, utan också att kunna prata om konst i tidningar. Vokabulär, koncept och verktyg för att prata om konst utvecklades. Antalet konstkritiker i olika tidningar ökade och de första kvinnliga konstkritikerna började publicera sina texter.

Akvarell på elfenben, ram av svartlackad ek klädd med sköldpadda. Foto: Erik Cornelius/Nationalmuseum

Nationalmuseum arbetar för att nå många och är en viktig kulturaktör i samtiden. Verksamheten utvecklas ständigt för att vara attraktiv för alla åldrar. Vilken betydelse har då skolning och arbete med de klassiska konstarterna för framtiden och den yngre generationen?

– Samma grundtanke gäller i alla konstarter, man måste behärska och kunna sina klassiker för att förstå dagens läge och framtiden. Den klassiska skolningen är ett sätt att skapa trygghet, det är en identitetsfråga. Jag föreläser ganska mycket om kulturens betydelse för identitet och då är kulturen vårt sätt att kommunicera, ett språk, säger Susanna.

Hon menar att det är viktigt att det vid de nordiska universiteten i framtiden finns specialister som behärskar de klassiska verken och traditionerna inom konstvetenskap och historia. Nu för tiden väljer de flesta studenter att fokusera på samtidskonst, och det är inte bra ur ett arbetsgivarperspektiv.

– Nationalmuseum kommer i framtiden att behöva kunniga och unga forskare och museipersonal som kan 1500–1700-talets olika konstkategorier. Om vi ska kunna prata om konst och alla de fantastiska århundradena och dess innehåll till dagens och framtidens besökare, då behöver vi den här kunskapen. Vi har just grundat en forskningsavdelning dit vi välkomnar unga forskare som vill arbeta med avhandlingar, så att de kan arbeta med originalmaterial. Det är något som vi arbetar med tillsammans med olika universitet, säger hon.

Ett par av Susannas återkommande uttryck får avsluta artikeln, "ett ben i historien och ett i framtiden. Vi måste veta varifrån vi har kommit, för att se vart vi är på väg".

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för felinformation. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss. 

Läs mer

Mest lästa

Rekommenderat

loading









Susanna Pettersson, överintendent, Nationalmuseum, Stockholm. Foto: Anna Danielsson/Nationalmuseum
Susanna Pettersson, överintendent, Nationalmuseum, Stockholm. Foto: Anna Danielsson/Nationalmuseum
Konst

Överintendent Susanna Pettersson: Konst och kultur är en identitetsfråga

Kristina I Kleinert

Under året kommer intervjuer med kända och okända kulturpersoner publiceras. Det är intressanta och spännande samtal om konstens och kulturens möjligheter, utmaningar och sprängkraft. Historiska tillbakablickar skapar perspektiv på samtiden och en språngbräda för framtiden. I den här artikeln möter vi överintendent och myndighetschef vid Nationalmuseum Susanna Pettersson.

För ett år sedan återinvigdes Nationalmuseum i Stockholm efter en drygt fem år lång renovering. Det kom många prominenta gäster och Kungen, dåvarande kulturminister Alice Bah Kuhnke samt överintendent Susanna Pettersson höll tal och klippte band. Under året som gått har besökare i alla åldrar strömmat till som aldrig förr och den anrika byggnaden har fyllts med såväl inhemska som turistande gäster.

Nationalmuseum som är Sveriges konst- och designmuseum visar konst, konsthantverk och design från 1500-talet fram till idag. Man genomför också tillfälliga utställningar med inlånad konst med olika teman och innehåll. Efter renoveringen presenteras konst samt design och konsthantverk tillsammans längs med en tänkt tidslinje. Det ger en tydlig överblick över hur de olika konstnärliga uttrycken influerat varandra som en del av en större samhällelig trend.

Interiör Nationalmuseum. Övre trapphallen med Carl Larssons målning Midvinterblot. Foto: Anna Danielsson/Nationalmuseum

Susanna Pettersson tillträdde strax innan återinvigningen och har haft ett intensivt första år. Innan dess har hon arbetat i ledande positioner vid bland annat Konstmuseet Ateneum/Finlands Nationalgalleri, Finska Institutet i London och Alvar Aaltomuseet. Under åren har hon också hunnit med att disputera med en avhandling om utvecklingen av 1800-talets samlingshistoria.

Dagen för intervjun möts vi i hennes rum vid historiska Amiralitetshuset på Skeppsholmen, några stenkast från Nationalmuseum. Solen strålar in genom de höga fönstren och utsikten är lika vacker som en av tavlorna på museet. Stilig och elegant med skärpa i blicken och med en karaktäristisk finländsk accent berättar hon om sitt liv och kärleken till konsten.

Som så många som vuxit upp i en kulturintresserad familj kom Susanna tidigt i kontakt med konst och litteratur. Hennes farmor var bildkonstnär, farfar professor i konsthistoria och pappa arkitekt. Som barn var hon mest intresserad av litteratur, och läste och skrev. Det var först i 16 års ålder som hon upptäckte bildkonsten efter att ha sett Per Kirkebys tavlor. Det var då hon visste att hon ville ägna sitt liv åt konsten.

– Jag har aldrig velat måla själv, kanske kände jag mina egna begränsningar. Jag ville skriva, analysera och fundera. I livet har jag gjort olika saker, men de hänger alla ihop och handlar om konst och kultur. Jag har alltid känt att jag står med ena benet i historien och det andra i framtiden, och varit intresserad av hur branschen, kulturindustrins situation kan utvecklas.

Uttrycket kulturindustri låter kommersiellt och verkar vara långt ifrån konstnärens fria skapande och betraktarens personliga konstupplevelse. Vad tänker hon då om konstens och kulturens roll i det samtida samhället?

Konsten är ryggraden i vår västerländska kultur.

- Susanna Pettersson, överintendent Nationalmuseum

– Konsten är ryggraden i vår västerländska kultur. Nu för tiden finns många visuella impulser omkring oss, det är en mängd bilder varje dag via Instagram eller Facebook. Människor har en ganska utvecklad kapacitet att använda och analyserar bilder, men vet kanske inte varifrån de kommer. Dagens bildflöden har ganska många ikoniska komponenter och ett klassiskt bildideal som påverkar än idag. Då kan det vara värt att veta varifrån de kommer och historien bakom. Det är dock viktigt att veta att för att kunna titta på ett konstverk behövs egentligen ingen kunskap, det viktigaste är att man är nyfiken och lär sig något nytt.

Susanna Pettersson, överintendent, Nationalmuseum. Foto: Anna Danielsson/Nationalmuseum

I det här bildflödet som Susanna pratar om och som vi alla upplever nu för tiden, vilket ansvar och möjligheter har konstnären?

– Det är en intressant fråga och något jag funderat på tidigare. Konstnärens roll är att vara en röst i samhället, att skapa något nytt och att inte kompromissa. Det kan innebära att ta ställning till obehagligheter och att inte bara skapa romantiska och idylliska bilder, även om det också är viktigt. De kan lyfta fram komplexa ämnen helt enkelt, och genom konstverk kan man prata om de svåraste ämnen på ett relativt tryggt sätt, säger Susanna.

Konstnärens roll har diskuterats flitigt under historiens gång och konstutövaren har pendlat mellan att vara ett upphöjt geni till att vara ett språkrör för samtiden. Susanna lyfter fram det senare och ger exempel på punkbandet Pussy Riot i Ryssland som hamnade i fängelse efter att de kritiserat det politiska ledarskapet och kinesiska konstnären Ai Wei Wei som internerades för att han kritiserade regeringen för korruption. Hon menar att censuren inte är över, utan att vi måste kämpa för att konstnärerna i dag och i framtiden ska ha möjlighet att skapa fritt.

Jag funderar på de olika former av frihet som finns i samhället. Det finns ju tydliga trender inom konst- och kulturområdet som styr vad som är intressant, lönsamt och vilka som får bidrag. Naturligtvis kan konstnärer välja att skapa fritt med risken att hamna utanför den gängse ramen för vad som är gångbart och politiskt korrekt. Så vilken frihet har egentligen konstnären nu för tiden i Sverige?

Det finns beslutsfattare som definierar vad som är intressant och vad som kanske inte är så intressant.

- Susanna Pettersson, överintendent, Nationalmuseum

– Visst, det finns beslutsfattare som definierar vad som är intressant och vad som kanske inte är så intressant. Så har det alltid varit och samma strukturer gäller i dagens läge, även om konstvärlden och konstfältet är mycket större än på 1960-talet när Bourdieu skrev sina berömda teorier, säger Susanna.

Som statlig institution brottas inte Nationalmuseum med samma svårigheter som enskilda konstnärer. Museets permanenta samlingar breder ut sig på flera våningsplan och verksamheten är stor och omfattande. Det visas såväl historiska konstverk som mer samtida utställningar, exempelvis pågår just nu utställningen 1989 – ​kultur och politik, Skrämmande aktuellt och skrattretande inaktuellt. Majoriteten av konstverken är dock av äldre datum. Jag undrar hur Susanna ser på de klassiska konstarternas långa utvecklingscykel och deras roll som bärare av historia.

– Tar man bort kultur och de klassiska traditionerna då har vi inga ord, inga böcker, ingen musik, ingen dans, ingen arkitektur, inga bilder. Hela världen skulle vara väldigt tom och grå helt enkelt. Men för att kunna förstå kulturens värde för vår identitet så måste vi veta lite om den, säger hon.

Nationalmuseum är som ett levande och interaktivt uppslagsverk, stimulerande ur ett estetiskt, historiskt och allmänmänskligt perspektiv. Susanna berättar att konstens roll också har ändrats under århundradena, tidigare skulle den visa nationernas utveckling och konstnären var mindre betydelsefull. Det förändrades under 1800-talet då den enskilda konstnären kom mer i fokus. Enligt upplysningens ideal så var det viktigt att inte bara kunna arrangera utställningar och publicera konstböcker, utan också att kunna prata om konst i tidningar. Vokabulär, koncept och verktyg för att prata om konst utvecklades. Antalet konstkritiker i olika tidningar ökade och de första kvinnliga konstkritikerna började publicera sina texter.

Akvarell på elfenben, ram av svartlackad ek klädd med sköldpadda. Foto: Erik Cornelius/Nationalmuseum

Nationalmuseum arbetar för att nå många och är en viktig kulturaktör i samtiden. Verksamheten utvecklas ständigt för att vara attraktiv för alla åldrar. Vilken betydelse har då skolning och arbete med de klassiska konstarterna för framtiden och den yngre generationen?

– Samma grundtanke gäller i alla konstarter, man måste behärska och kunna sina klassiker för att förstå dagens läge och framtiden. Den klassiska skolningen är ett sätt att skapa trygghet, det är en identitetsfråga. Jag föreläser ganska mycket om kulturens betydelse för identitet och då är kulturen vårt sätt att kommunicera, ett språk, säger Susanna.

Hon menar att det är viktigt att det vid de nordiska universiteten i framtiden finns specialister som behärskar de klassiska verken och traditionerna inom konstvetenskap och historia. Nu för tiden väljer de flesta studenter att fokusera på samtidskonst, och det är inte bra ur ett arbetsgivarperspektiv.

– Nationalmuseum kommer i framtiden att behöva kunniga och unga forskare och museipersonal som kan 1500–1700-talets olika konstkategorier. Om vi ska kunna prata om konst och alla de fantastiska århundradena och dess innehåll till dagens och framtidens besökare, då behöver vi den här kunskapen. Vi har just grundat en forskningsavdelning dit vi välkomnar unga forskare som vill arbeta med avhandlingar, så att de kan arbeta med originalmaterial. Det är något som vi arbetar med tillsammans med olika universitet, säger hon.

Ett par av Susannas återkommande uttryck får avsluta artikeln, "ett ben i historien och ett i framtiden. Vi måste veta varifrån vi har kommit, för att se vart vi är på väg".

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för felinformation. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss. 

Rekommenderat

Svenska Epoch Times

Publisher
Vasilios Zoupounidis
Politisk chefredaktör
Daniel Sundqvist
Opinionschef
Lotta Gröning
Sportchef
Jonas Arnesen
Kulturchef
Einar Askestad

Svenska Epoch Times
DN-skrapan
Rålambsvägen 17
112 59 Stockholm

Epoch Times är en unik röst bland svenska medier. Vi är fristående och samtidigt en del av det stora globala medienätverket Epoch Media Group. Vi finns i 36 länder på 23 språk och är det snabbast växande nätverket av oberoende nyhetsmedier i världen. Svenska Epoch Times grundades år 2006 som webbtidning.

Epoch Times är en heltäckande nyhetstidning med främst riksnyheter och internationella nyheter.

Vi vill rapportera de viktiga händelserna i vår tid, inte för att de är sensationella utan för att de har betydelse i ett långsiktigt perspektiv.

Vi vill upprätthålla universella mänskliga värden, rättigheter och friheter i det vi publicerar. Svenska Epoch Times är medlem i Tidningsutgivarna (TU).

© Svenska Epoch Times 2024