Vi har sett Odysseus kamp mot vad som kan kallas kroppens apati på lotusätarnas ö, den nionde personlighetstypen. Sedan mötte han typ åtta, kroppens vrede och maktlystnaden hos cykloperna. Efter det, vid sju, blev det mentala viktigare än kroppen då den optimistiska sjunde personlighetstypen suktar efter gränslösa och vackra framtider. Vid sexan svänger det emellertid över till mental paranoia, misstänksamhet och rädsla, och på femman kommer ytterligare ett mentalt problem då den femte personlighetstypen aldrig får nog av kunskap, och snålt kan börja samla kunskap på hög.

Nu fortsätter Odysseus sin resa hem – tillbaka för att hitta sin egen sanna själ – och med de mycket precisa instruktionerna han fick av sin älskarinna, gudinnan Kirke, som vägledning, måste han lyssna på sitt hjärta, sin allra djupast liggande emotionella kärna, snarare än det mentala.

Den amerikanska psykologen James Hollis sade: "Vi fantiserar alla om att nå fram till en konfliktfri platå eller solbelyst glänta utan kamp, utan krav på att vidga medvetandet, utan att dras djupare och längre än vi önskar resa. Intressant nog finns det en sådan plats – den kallas Döden."

Eftersom det inte är lätt att ta sig hem och hitta sitt eget sanna jag måste man gå djupare in i sig själv än vad man egentligen hade önskat. Därför måste Odysseus nu besöka Hades, eller helvetet, och även träffa sirenerna.

Som ni minns ser den fjärde personlighetstypen sig själva som "jag är annorlunda", och deras önskan är att vara unika eller originella; deras dödssynd är avund. Det beror på att de inte kan låta bli att titta på andra, jämföra med sig själva och känna att de kommer till korta; därav fokuset på autenticitet och originalitet för att kompensera för sina brister.

Fyror anses ofta vara konstnärliga. Som bäst är fyrorna känsliga, estetiska och djupsinniga; när de visar sig från sin sämsta sida tenderar de att vara depressiva, självupptagna och illvilliga.

Odysseus i Hades

Odysseus följer Kirkes instruktioner tills han når kimmeriernas land, vilket är en "yttre gräns", ett ställe dit "solen aldrig når" och "oändlig dödlig natt hänger över de eländiga männen".

Lägligt nog är det här han måste möta Hades. Först gräver han ett dike; detta är nödvändigt. Diket representerar en gräns som kan skydda honom och hans mannar från att överrumplas av döden.

Sedan kastar han ned offer till de döda i diket, och svär ed på att hedra dem på vägen tillbaka till Ithaka. Slutligen slaktas offerlamm och de ber till gudarna, särskilt dödsguden och hans hustru, helvetets drottning, "frukta Peresfone".

Blodet attraherar de döda, stora arméer av dem, de svävar uppåt när blodet rinner nedåt, så pass att Odysseus meddelar att han bleknade av skräck. Men han har dragit sitt vassa svärd – genom att hålla upp det mellan blodet och spökena hindrar han dem från att dricka det. Han kan styra vem som talar genom sitt svärd.

Möta de avundsjuka

En viktig sak att förstå med fyrorna är att känslorna kan vara överväldigande och mycket dramatiska. Diket är vitalt – en gräns, och att dra gränser – om man inte ska överrumplas av känslornas intensitet hos fyrorna. Vi menar inte bara när man möter fyran utan också när man själv är en fyra. Fyror kan lätt överväldiga sig själva, särskilt med grubblerier och negativa tankar. Kom ihåg, vi är i ett land där solen inte skiner.

Den första personen som Odysseus talar med inte är den person han vill och måste tala med, Tiresias, utan hans nyligen avlidna besättningsman, Elpenor som dog i fyllan och villan på Kirkes ö.

Elpenor börjar med fyrans typiska klagovisa: ett klagomål: Han är inte begravd och har inte fått någon begravningsakt; detta måste genomföras, vilket Odysseus erkänner.

Det finns två intressanta saker här: Det första är att ritualer på något vis skyddar oss från emotionell negativitet (vi fokuserar på något medan vi gör det, inte på våra känslor). För det andra har Elpenor, liksom alla döda som Odysseus träffar, fastnat i det förflutna, fastnat i sin klagan, och någon "arg gud" är skyldig till hans dilemma.

Detta är typiskt för fyrorna. De är upptagna med det förflutna och vem som är skyldig till deras olycka – gudarna, oturen, kvinnorna, vinet eller vad som helst. vi kommer senare se att de själar som talar med Odysseus alla talar om "den sorg som berör dem mest".

Medan han är i helvetet beskrivs Odysseus som en "man av smärta", inte som klipsk och vis. För det är så fyrorna upplever sina dagliga resor: den outhärdliga känslan av att de inte erkänns som de unika människor de är, och den medföljande känslan av att livet är orättvist.

En viss grundläggande orättvisa har drabbat dem och därför kan de inte gå vidare. Författaren Michael J. Goldberg förklarar det så här: Hades är platsen för "om-bara" och "kunde-ha-varit": Hades är platsen där man avundas de levande.

Att ha att göra med fyror

Efter att ha lovat Elpenor en begravningsakt får Odysseus tala med Tiresias "väldiga skugga". Tiresias är den "stora blinda profeten vars sinne förblir orubbat".

Homeros alluderar inte till det – antagligen för att alla greker redan visste, för sådan var Tiresias berömmelse – men Tiresias upplevde sitt dödliga liv som både man och kvinna. Det skulle ta för lång tid att gå in närmare på det här, men tänk på det som Kirke sade om honom: "hans sinne förblir orubbat". Med andra ord är han balanserad, och kanske är det detta androgyna, maskulin-feminina drag i hans fysiska existens som stabiliserar hans tänkande, trots att han befinner sig i helvetet.

Tiresias orubbliga sinne kan ge insikt och visdom. Denna typ av insikt – från djupet av vårt väsen – är verkligt. Tiresias berättar för honom hur han kan komma hem – hitta sin själ igen – och ger honom också ett gåtfullt tips på hur han till slut ska slippa Poseidons förbannelse som vilar över honom.

Först får Odysseus höra att om han och hans män ska lyckas måste de dämpa sina vilda önskningar. För det andra måste Odysseus, efter att han har kommit hem, resa till ett land där ingen vet något om havet och offra till Poseidon där. Detta är betydelsefullt, eftersom vi vet att havet representerar turbulenta känslor och omedvetna krafter. Fyrorna måste därför ta sig till en plats bortom sina egen morbida känslor och önskningar.

Detta råd är förstås lättare sagt än gjort, och besättningen misslyckas verkligen med att dämpa sina vilda önskningar mycket snart efter att de har lämnat Hades, vilket får ödesdigra konsekvenser.

Men Odysseus möter ytterligare ett test som hos typ fyra, en slags förlängning av resan till Hades, nämligen sirenerna. Kirke, som de återvänder till för att begrava Elpenor, ger dem emellertid ett gott råd: typ fem, som den var, möjliggör typ fyra.

På Kirkes inrådan täpper Odysseus och hans män till öronen med vax och surrar Odysseus vid masten. På så vis kan de segla förbi sirenerna. Men Odysseus kan faktiskt höra deras sång. Och vilken sång!

Som Goldberg uttrycker det: Sången är "jag känner din smärta". En mycket skön sång, den "tar" dig, empatiserar med allting som du har varit med om och ger dig tröst. Så tilltalande! Liksom vissa bluessångare med underbara röster på en mörk nattklubb (kanske Roberta Flacks "Killing Me Softly With His Song"), där du till slut hör någon som förstår dig.

Vem skull inte låta sig förföras? Nyckeln för fyran är att lyssna – som Odysseus gör – utan att agera, utan att dras mot deras "land", gör man det så går man vilse och lider skeppsbrott.

Goldberg gör den djupa iakttagelsen att om vi låter oss uppslukas (på vår resa hem) av vår egen unika smärta och börjar utforska hur ledsamt och vackert det är (genom "ändlösa terapier och utforskande och försök att få andra att förstå") – då är vi förtappade. vi måste beslutsamt gå vidare och segla förbi vår personliga historias emotionella vrak, annars kommer vi att fastna i det förflutna, fastna i Hades.

Vad vi kan lära från typ fyra

Den viktiga lärdomen från Odysseus möte med typ fyra är att vi behöver gränser (dikena, repen) när vi har att göra med fyror, och att fyrorna måste dra gränser för sig själva.

Vi lär oss också att vi måste lyssna på karaktärernas historier och de ofullständiga delarna av oss själva som ropar efter uppmärksamhet, men samtidigt sluta fred med dem, släppa dem och gå vidare.

Slutligen: vi får aldrig ge upp. Denna sanning är särskilt sann för typ fyra, som befinner sig i ett helvete av hopplöshet som kommer från att avundas de levande. Fyror är mottagliga för förtvivlan och därför är det nödvändigt att vara beslutsam att aldrig ge upp – för att hitta en väg runt hindren på väg hem.

I artikelserien "Att hitta sitt sanna jag" kommer vi att diskutera nio typer av personligheter, deras brister, och visa hur Odysseus genom sina äventyr kom över dem och hittade hem.

James Sale är en brittisk affärsman, skapare till Motivational Maps som verkar i 14 länder. Han har skrivit över 40 böcker om management och utbildning, samt poesi. Som poet vann han första pris i The Society of Classical Poets 2017.

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för felinformation. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld.

Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd!

Här ser du hur du kan stödja oss.